Gårdagens smink och jag är så jävla trött

Ligger halvt om halvt avliden och icke ännu återuppstånden i sängen - Vänta, det där lät lite för snuskigt för en kysk tjej som jag själv. Vi börjar om: Har boat in mig bland kuddar och täcken i sängen. Älskar kuddar, älskar täcken, älskar sängen. <-- Ungefär där ligger min mentala nivå idag. Börjar jag skriva "älsk" och påstå att ett färgglatt paraply räddar de mest regndränkta dagar så har ni min tillåtelse att plocka fram slaktmasken.

Okej, fick panik nu.

Tänk om något psyko, och nu menar jag ett psyko på riktigt - en random gravt störd person alltså, läser detta och får för sig att jag givit min omgiving carte blanche på att ha ihjäl mig. Med uppvisad entusiasm som utlösande faktor, mitt livs skotten i Sarajevo. Det vore ju ASJOBBIGT.

Gud, vilken besvärande tanke.

Får för mig att detta nu stämmer.

Mja. Och hur fördelningen ser ut mellan mitt storhetsvansinne, min paranoia och min livliga fantasi behöver vi kanske inte gå in på och försöka reda ut en dag som denna då min hjärna tiltar för fullt.

Men jag vill säga detta dock: Det är inte synd om mig, det är det inte. Om man bara bortser psykot med mord i sinnet så är det inte synd om mig alls. Men det borde få vara synd om mig. Det är dit jag vill komma. Bara så där i största allmänhet utan egentligen orsak synd om mig.

Så ynklig just nu. Så ynkliga tankar.

Fryser lite också. Men orka'nte stänga balkongdörren. u_u