OMG OMG OMG

Jonas Cramby skriver idag om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, en seriestart som jag väntat i över ett halvår på. Säsong 3 av Sons of Anarchy hade premiär i USA igår!

Alltså, jag kan inte med ord beskriva min upphetsning inför detta. Inte med ord!

Jag är så sjukt peppad. Jag fullkomligt ÄLSKAR den här serien. Började tjata om SOA på bloggen för ungefär ett år sedan, då jag och Filip brände första och andra säsongen i ett svep - efter det levde jag mentalt i Charming.

Jag älskar alla karaktärer passionerat, som vore de en del av min egen familj. Det vilar kanske något lätt ohälsosamt över det, men också något jävligt fint. Gemma och Bobby-Elvis är mina absoluta favoriter. Och Piney. Åh, Unser! Och Half Sack! Och Otto!

Min glädjehysteri när jag väl fattade att seriens skapare Kurt Sutter de facto även spelade Otto i serien - alltså, it blew my mind.

Jag är ju delvis born and raised i motormiljö via min farsa, man kan säga att jag har en oerhörd svaghet för dofter av bensin, nylagd asfalt och bränt gummi. Jag är tillverkad på en racingbana, har vuxit upp med Mälarn runt, motorträffar, dragracings och det konstanta meckandet med motorcyklar, lastbilar och gamla jänkare i största allmänhet.

Att bila genom USA, äga en El Camino och en gammal Triumph (60-talare) är för mig livsviktiga milstolpar att hinna med innan jag dör. Det, och att åka motorcykel i jeans och enbart skinnväst. Enbart skinnväst, ja. Frihet per definition, signerad Maja Bredberg.

En stor del av mitt mansideal grundas på denna av motorolja så fint indränkta livsstil. Är det något som ger mig "nervösa spasmer" (ni som förstår, ni förstår) så är det gammalt knegarslang, rutiga skjortor och Dennis Hopper i Easy Rider. Samma film och samma karl som för övrigt givit mig min stora mustaschfascination - som i sin tur ger män i min närhet ca 70% ökad sexuell utdelning vid uppbärande av mustasch. :D

Så. Alltså. Sons of Anarchy. Jag är BEYOND peppad.

(Och Filip Esaiasson, you know the drill).