"Skrattade för mig själv och tänkte: man måste se ryslig ut om man inte blir värderad till mer än 25 öre va."

Förutom barndomsåren i Hornstull så har jag spenderat större delen av mitt liv på vift lite varstans i Hägersten. Min pappa har, enligt min tideräkning, alltid bott högst upp i det smutsbruna höghuset på Selmedalsvägen, med utsikt in över stan, ner över Mälaren, Vinterviken och bort mot Björnholmen. Kanske inte sedan husen först byggdes i slutet på sextiotalet, men ungefär. Precis strax däromkring när dokumentären Jag bor på Hägerstensvägen spelades in.

Jag älskar Jag bor på Hägerstensvägen för att jag älskar Hägerstensvägen.

Denna fina gata som skär rakt genom Aspudden, Örnsberg och parallellt möter upp med Selmedagsvägen vid Axelsbergs nötta centrum. Som spikrakt rullar förbi där min mamma som ung kvickt fick lägenhet för att förnuftigt folk inte ville bo i Aspudden på den tiden, det lilla industriområdet där Augusta Janssons chokladbollsfabrik låg och längs med cykelvägarna där både min pappa, jag och min son vanvettigt farit fram över asfalten. Hägerstensvägen som går att se så fort man bara vänder bort blicken från skog och sjö där man kikar ut högst uppifrån fönstret i ett smutsbrunt gammalt höghus i Axelsberg.

Min pappa säger att ni måste se det här, för att - citat: "Gå åt sidan! Vilken jävla utveckling vi har fått, rätt ner i fördärvet."

(Svtplay, innan 28 maj!)