The good runs the bad way
Önskar härmed meddela att det är mycket möjligt att det här är dagen då jag:
1. exploderar
2. självantänder av ilska
3. dödar någon
Jag tänker inte göra någon tårdrypande historia om det här. Jag tänker bara berätta vad det är som har förvandlat mitt blod till flytande, kokande lava.
Jag har en farmor som heter Karin och hon är dement. Egentligen är det inte rättvist, hon är en himla massa grejer innan just ”dement”. Det finns miljoner ord som skulle passa bättre när man ska beskriva henne. Som exempelvis: skarp, vacker, vass, stolt, envis, självständig, finurlig. Fyrabarnmamma. Akademiker. Sorundabo. Canceröverlevare. Lärare som har specialiserat sig på barn med handikapp. Expert på småkakor och blommor, svampar och fåglar. Hell, till och med bandanabärare är en mer riktig beskrivning. Längst ut, oppanpå allt detta som är hon, är hon också dement. Och det påverkar hennes tillvaro mer än något annat just nu.
Karin bor inte hemma hos sig själv längre. Hennes närminne är för taskigt och det rimmar illa med hennes oförtröttliga självständighet och stålstarka vilja att promenera. Så, nu bor hon på hem för dementa. Hon gillar det inte och hon får dagligen besök och småkaksleverans av antingen min pappa eller min farbror. Både besök och kakor får fungera som tröst. Karin gillar att vara ute och promenera. Hon går 20.000 steg om dagen, fram och tillbaka i sjukhemmets korridorer. Varje dag. Trots att hon inte får vara ute i naturen och vandra, så piggas hon upp av depåstopp i kaklådan.
I helgen var hon dock, pga en mindre allvarlig åkomma, på Södersjukhuset. Ett sjukhus som, skulle det visa sig, inte lyckades hålla ett vakande öga på henne. Ett sjukhus som lät den här skruttiga gamla tanten rymma.
Tack vare att min pappa var där på besök på kvällen, och då möttes av det tomma sjukrummet, kunde Karin så småningom lokaliseras i en annan del av sjukhuset. Förvirrad och på rymmen. Min pappa påpekade än en gång för personalen att Karin är extremt rymningsbenägen. Way to state the obvious, kan man tycka. Men ibland räcker inte ens övertydlighet till.
Mindre än ett dygn efter rymningsincidenten konstaterar man att Karin är frisk. Hon ska få åka sjuktransport hem.
Vad som ledde till att polisen sedan hittade henne nere vid Ringens Centrum är fortfarande oklart. Det enda man kan konstatera är att Södersjukhusets personal brustit så pass mycket i sin omsorg att en 87-årig gammal senil kvinna, som går med rollator, har tagit sig hela vägen ner mot Götgatan. Och där trillat.
Jag orkar knappt tänka på hennes förvirring och smärta. Jag hoppas bara att det fanns någon där som kunde bistå henne och hjälpa till innan polisen kom.
I fallet mot trottoaren skadades Karin, förstås. Blodet rann från henne när polisen körde henne hem. Min farbror, som redan satt på hemmet och väntade, möttes av en blåslagen mamma. Allvarligast av skadorna var en fraktur i höftbenet.
Efter fem timmar kom slutligen ambulansen - och körde tillbaka Karin till Södersjukhuset.
Så, tack som fan Södersjukhuset.
Det ni har gjort mot Karin är värre än när ni lät mitt bröst spricka utan att vidta några som helst åtgärder. Utan er ”hjälp” hade Karin nu inte legat på operation för att spikas ihop igen. Tack för er inkompetens. Tack för er usla omsorg. Tack för er oduglighet.
(Newsflash: Ni får alltså betalt för att TA HAND OM MÄNNISKOR. Vi litar på er, era förbannade jävla sopor).
Jag skulle kunna slå ihjäl er.