05 - Vad är kärlek?

Vill typ skriva: har ingen jävla aning. För jag har fan inte det. Brukar säga ibland till mina kompisar som ber mig om råd när det kommer till kärlek att HALLÅ, JAG vet ingenting. Jag har misslyckats med varenda kärleksrelation jag haft hitills.

Men jag har upplevt det, tror jag.

Jag var på en takfest med min bästis Hanna. Vi hade turligt nog synkat oss ganska bra och hade haft en hel sommar tillsammans när båda var singlar. Det här var i slutet på augusti. Vi satt i varsin solstol på taket i alla fall och några killar kommer fram. Hanna kände den ena. Jag pratade med den andra. Han hade skjorta på sig (jag älskar män i skjorta). När vi hälsade sa han att han hade tillbringat sommaren med att redigera mina texter. Jag ba VA? Jag skrev för Sydsvenskan på den tiden och han hade tydligen sommarjobbat där som redigerare.

Här planterades ett frö. Man kan säga att jag ville ha honom.

Han var så sjukt osugen på mig. Det var helt klart och tydligt så jag och Hanna drog från festen. Dagen efter addade jag honom på fejjan. Sedan pågick en intensiv raggning från min sida. Det gick inte så bra. Men sedan helt plötsligt så hände något. Han började höra av sig och vi bestämde att vi skulle gå på dejt. Vi skulle gå på bio och jag var JÄTTESEN. Jag sprang till bion med blött hår och filmen hade tydligen redan börjat så jag ringde honom och han kom ut. Vi gick in i biosalen och satte oss. Efter fem minuter kom vi på att vi gått in i fel sal. Epic fail. Och under filmen var han sjukt märklig. Typ lite rastlös? Visade sig att han höll på att kissa på sig och rusade in på toa så fort filmen var slut. Hahaha. Så sjukt misslyckat. Sen gick vi och drack öl.

Och håll i er nu: hans mobil ringer efter två öl och han SVARAR. Typ "jahaaa? spelar du där ikväll? ah men jag kommer förbi sen!".

Helvete vad rasande jag var.

Vi bestämde oss för att gå till en annan bar när den vi var på stängde. Då hånglade jag upp honom vid övergångsstället.

Dagen efter vår första dejt satt jag på Tempo och käkade. Jag visste att han bodde ett stenkast därifrån så jag ringde honom och frågade om vi skulle ses. Han ba "ok". Sedan hängde vi i princip varje dag i ett par veckor.

Jag åkte till London och kunde ju självklart bara tänka på den här jävla killen. Vi hördes lite när jag var där och då säger han att han inte vill ha något förhållande. Jag dog där och då men ba "ah bra för inte jag heller".

En månad senare är jag i Reykjavik. Är på fejjan och gör en helt galen grej. Jag requestar att jag vill vara "in a relationship" med honom. Loggar av. Skickar ett sms: "Kolla din facebook."

Han svarade: "Fixat."

När vi hade varit tillsammans i tre månader var vi JÄVLIGT kära i varandra. Han brukade reta mig för att jag shoppade så mycket. Alltid när vi sågs hade jag med mig en påse från H&M eller på mig något nytt. Det var faktiskt liiite pinsamt och jag sa till honom NÄ nu ska jag sluta shoppa en period. Så stod jag i köket en dag och diskade och han kom in och kramade mig. En prislapp på min tröja stack tydligen upp i nacken (jag var ej medveten om det). Han frågade om tröjan var ny. Jag ba nää gud, den här, den är asgammal, har ju slutat shoppa (den var ny). Då påpekade han att jag hade prislappen kvar och vi garvade.

Sen sa han helt plötsligt: jag älskar dig.

Jag fortsatte diska helt tyst och skräckslagen. Kollade inte ens på honom.

Sen gick hela dagen och jag var skräckslagen fortfarande. På kvällen var han och kollade fotboll och jag satt hemma och ba nä. Sprang dit han var och sa att jag älskade honom med.

Två år senare gick han upp varje morgon lite innan mig och la en present i min sko som stod i fönstret nio dagar före jul (isländsk tradition).

Alltså jag älskar den mannen fortfarande även om vi inte är ihop. Han ger mig SÅ mycket. Bara för några veckor sedan hade jag ett jävla mental breakdown (händer lite då och då =D) och kände bara att NÄ livet nu. Då påminner han mig om hur bra allt är och att även om allt går åt helvete klarar man det. Vi hade jävligt mycket svåra stunder tillsammans utan jobb och pengar, vi sov på golv, hade ingen lägenhet. Han ba tänk hur bra vi klarade oss genom de stunderna!

Grejen är.

Vi hade ju varandra. Vi stöttade och peppade varandra och våra familjer brukade säga att vi måste nog vara jävligt kära som håller ihop under alla "jobbiga perioder". De var ganska många och intensiva back in the days. Men ja, tyvärr klarade vi inte den sista jobbiga perioden.

Men han är en av mina bästa vänner idag och en av de som känner mig allra bäst.

Det vi hade var kärlek.