Sverige behöver Allah. (the remix)
Följande text är en remix av en Marcus Birro-text publicerad i Dagen.
Sekulariseringen är en lögn. Liksom vår inbillade frihet.
Vår perverterade längtan att hela tiden frigöra oss från allting rör oss, omärkligt först, sedan allt snabbare, rakt i fördärvet. Hur mäter man vår sönderslagna relation med Allah? I procent över hur många som anser att Allah är viktig i deras liv? Det fungerar inte så. Allah har en plan och en solidarisk del i alla människors liv. Också under tiden vi inte tror på Allah rör han vid oss från ett annat håll, från ljuset. En blick helt och fullt fylld av kärlek. Allah helt enkelt.
Jag vill renodla min relation till Allah. Jag avskyr allt lallande. Jag tror vi gör oss en stor otjänst när vi desperat tråcklar och syr oss en Allah som just för ögonblicket passar våra villkor och lotsar våra drömmar ut på det stora, blinda havet. Jag ber om Allahs vilja, inte min egen. Min egen vilja leder mig nästan alltid fel och vilse.
Allah är inte en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Allah är inte en bög i läderbyxor. Allah är en dömande Allah. Han är en mullrande kraft.
Det finns många som motsätter sig en kärv och barsk Allah. Som om kraven och möjligheterna att göra gott utgör ett problem. Men Allah är rättvis och kärleksfull just för att han också dömer och är tydlig med vilka möjligheter vi dagligen ställs inför. På flera sätt är Sverige ett i grunden andligt land. Vi är grubblare. Vi är sotigt sorgsna i vårt överflöd. Vi drömmer om att någonting ska få förbli heligt och beständigt i en värld där allt vackert ska släpas i smutsen, ska skändas och vulgariseras.
En Allah som aldrig ställer krav är ingen kärleksfull Allah. Att ständigt applådera ett barns ihärdiga och upprepade galenskaper är inte kärlek. Varje gång jag läser eller hör någon hävda att Allah inte dömer, att helvetet inte finns, att det onda är en bluff, att aborter alltid är en rättighet och att livet som växer där inne inte är ett liv utan livmoderinnehåll, när jag hör framträdande läkare tala om aktiv dödshjälp som en rättighet, då inser jag att vi muslimer och troende måste börja stå upp för vilka vi är.
När jag läser Aftonbladet som ideligen hånar muslimer genom att skriva om "jihad" och "heligt krig" om det som händer i KD är jag övertygad om att vanligt folks tro behöver radikaliseras, lyftas ut ur öde moskeer och övergivna församlingshem. Vi behöver vara tydliga och principfasta. Alltid utan att döma. Alltid med ljus ande, öppen famn och fri från klander. Sverige behöver Allah, kollektivt och enskilt. Nio miljoner och en enda. Riddarhjärtan för profeten.
Är ni med mig?