You've got me talking like a baby

Och Alex gör det för andra gången på en och samma dag. Så bra, så bra. Han är förresten en av de få män jag dyrkar. De är en handfull come to think of it, hehe. Angående att han älskar sin Amanda så mycket och så fint har jag och Ghazal ägnat delar av kvällen åt att diskutera huruvuda man någon gång kommer att få uppleva det där. Att ha en man som älskar en sådär mycket. Kanske har man redan haft det men kastat bort det? Kanske har man för höga krav? Kanske träffar man fel killar? Hur det nu än är och blir så tycker jag att ALLA förtjänar att ha det sådär. Kärlek är för jävla fint. Och man borde inte vara så rädd för det ändå (för det är man ju). Jag BEUNDRAR alla som vågar älska, förlora och älska igen. Det är verkligen urmodigt. Förvånas fan varje dag över att jag som människa klarar tuffare och tuffare prövningar, utvecklas mentalt och intellektuellt och mognar, men när det kommer till det där med kärlek står jag helt handfallen och har en emotionell ålder på stabila 14 år.

Ska man skratta eller gråta?

Väljer skratta tror jag.

Hihi.