Bättre begagnat!
Stadens second hand-butiker verkar ha drabbats av storhetsvansinne. Att handla begagnat har förändrats från att ha varit en spännande skattjakt till en trist stormarknadsupplevelse. Alla plagg som uppnått den aktningsvärda åldern av 15 år serveras numera under en fantasifullt designad skylt som förklarar för den ovetande att nu snackar vi trend. Som om inte prislapparna själva skulle förmedla den informationen. Second hand-affärerna har fyllt diverse olika funktioner under de senaste tio åren. Under början av 90-talet kunde man inte besöka Myrorna utan att finna en skock hysteriska kvinnor och män som förtjust provade ut breda slipsar och platådojor inför nästa bad taste-party på företaget. Med avsky såg man som 15-åring en fnittrig 40-åring sno snyggaste tröjan mitt framför ögonen på en. Några år senare fylldes varenda begagnatbutik av grunge- och indiekids. Hela landets tidigare bortglömda lager av babydoll-klänningar och färgglada t-shirtar med tokiga tryck fick nya, stolta ägare. Ytterligare något år senare drabbade rocken västkusten. En urtvättad, smal jeansjacka var ett måste för att matcha nitbältet från H&M. Och den lycklige som fann en sliten Motörhead-t-shirt lät den sitta på till den bokstavligen föll av. Nu verkar andrahandspopulariteten ha stillat sig en smula. Varje klädkedja, varje dyr designer, och varenda jeansmärke har låtit sy upp en alldeles egen trash-kollektion. Sönderklippta, färdigslitna, och färgstänkta för den som saknar egen inspiration. Det verkar inte längre finnas någon uppenbar anledning att välja originalen. Desto mer motsägelsefullt då, att de stora second hand-kedjorna någon gång i slutet av förra decenniet bestämde sig för att inte längre fungera som välgörenhetsorganisation för panka studenter. Jag misstänker att man anställde en hel uppsjö hipsters vars enda uppgift var att skilja det trendiga från det tråkiga redan på sorteringsbandet. Plötsligt fanns det inte längre någon möjlighet att fynda. Någon annan hade redan sållat ut det värdefulla och prissatt det därefter. Butikernas klädstänger fylldes med färgsorterade rariteter. Idag värderas tuffa skinnpajar, snygga knytblusar, och veckade kjolar som om de vore objekt i Antikrundan. Och det är inte utan att man önskar att någon kunde öppna en svensk motsvarighet till alla de ställen i USA och England där man handlar kläder per kilo för nästan ingenting. Tills vidare sätter jag mitt hopp till Djurens Samarittjänst, Räddningsmissionen och andra skumma ställen där Mickey Mouse-tröjor ännu är oupptäckta skatter.