En ex-bagladys bekännelser

Jag erkänner att jag till en början fann secondhandväskor originellt, nästan lite mysigt. Detta var dock någon gång på nittiotalet.

Jag erkänner att jag till en början fann secondhandväskor originellt, nästan lite mysigt. Detta var dock någon gång på nittiotalet. De senaste två-tre åren har secondhandscenen skjutit i höjden, varje medeltrendig svenne bär med glädje andras gamla avlagda kläder (vilket jag för övrigt tycker är helt okej och gärna gör själv), men när det kommer till väskor måste jag få säga att det blivit löjligt. De känns inte ens originella längre, det är bara små versioner på samma väska, och det börjar bli löjligt.

Problemet med väskor är att om man inte vill ha samma skit som alla andra måste man ta till så många tusenlappar att det är rent av pinsamt att människor är villiga att betala dessa hutlösa summor för något man ska ha sina nycklar i. Som om inte det vore nog är dessa designerväskor allt som oftast så olidligt smaklösa att jag inte ens kan tänka mig att lilla Mary-Kate kan komma undan med skiten.

Det återstår ett par alternativ till väskproblemet, men det är inte mycket att hänga i midsommarstången. Antingen blir det en ful Balenciagakopia från Åhléns, en tygväska från någon döende skivbutik, eller något halvt okej/halvt minimalistiskt från en av våra svenska designers. Boring. Faktum är att väskor sällan imponerar på mig, de tycks alltid vara för mycket, för glansiga, plastiga, hemska, och nu när secondhandväskor är lika vanligt som tamponger i en tjejs badrum har jag inte längre något val.

Jag måste sluta ha väskor. Och för att sluta med väskor måste jag sluta ha saker. Jag ska bli pryllös. Nycklar, mobil och plånbok får ju ändå plats i jackan. Vad mer kan man behöva?