Macaroons i Paris och Manolos i New York
Jag har tittat på Miss Dior Chéries reklam säkert över 1 000 gånger sammanlagt. Det är en 30 sekunder lång film av Sofia Coppola. Har ni sett den än? Om inte så går ni in på YouTube och kikar när ni har läst klart. För den är alldeles förtjusande.
En flicka i Paris som åker bil med vinden i håret, köper bakelser på konditoriet och cyklar därifrån. Som shoppar vackra klänningar, får en kyss och till slut flyger iväg med ett dussin färgglada ballonger.
Man kan säga att Coppola under 30 sekunder lyckas fånga alla (okej inte alla, men många) tjejers drömbild av hur man vill leva livet. Det kanske är klyschigt att drömma om Macaroons i Paris, ungefär som att drömma om Manolos i New York, men många av oss gör det ändå. Det är svårt att låta bli när vi så länge jobbat med att bygga upp den bild av Paris och New York som vi faktiskt har gjort.
Jag drömmer om att varje dag i mitt liv var som i reklamfilmen. Att varje morgon börjar med crossiants. Att jag har en pojkvän med de största bruna ögonen och vackraste händerna. Att jag jobbar på franska Vogue. Att jag alltid trippar runt i skyhöga Louboutin och en Chanel dinglandes på axeln. Att jag åt middag på små franska restauranger, drack rödvin till frukost när jag kände för det och åt nybakta bröd doppade i nutella innan jag somnade.
Men så tänker jag på när jag intervjuade Lee Cotter på Fifth Avenue Shoe Repair inför mitt första nummer av Nöjesguiden. Jag frågade honom vad hans dröm var och han berättade att det var att ha en visning i Paris. Sedan sa han att det kanske aldrig blir så men det gjorde inte så mycket, för det är själva känslan av att drömma om något som är mysig, och jag tänker att han nog har rätt. Om jag skulle få min dröm kanske den inte skulle vara så rolig efter ett tag. Kanske skulle jag tröttna på de vackra klänningarna och börja tycka vinet smakar surt. Kanske ska man låta vissa drömmar bara vara just drömmar. Ungefär som när man gick i skolan och drömde om den snyggaste killen i parallellklassen, sedan när man för första gången fick prata med honom krossades drömmen direkt eftersom han var ett pucko.
Mål är däremot en helt annan sak. Människor som kämpar för sina mål och till slut når dem är det mest inspirerande jag vet. I det här numret har jag intervjuat en tjej som läste två extra år på gymnasiet för att komma dit hon ville och nu är på väg. Dessutom har jag intervjuat hennes två handledare som är inga mindre än Noir&Blanc, årets nykomlingar på ELLE-galan! Unga talanger fascinerar mig så sjukt mycket. Människor som vet vad de vill och ger sig fan på att komma dit, oavsett hur mycket slit det krävs. Och erfarenheter är alltid bra att ha med sig i livet, men många unga har ett tankesätt som är så nytänkande och inspirerande, vilket jag tycker är helt fantastiskt. I det här numret slår jag ett slag för unga talanger som vågar göra sin grej.
Michaela Forni