Modet att hata
Kändisarna är enligt de flesta till för att dissekeras jäms med fotknölarna, oavsett om det gäller deras religiösa åsikter eller klädval. Men skulle inte du själv skryta om du sett Britney på 7-Eleven? Erkänn – du är lika kändiskåt som alla andra!Kändisarna är enligt de flesta till för att dissekeras jäms med fotknölarna, oavsett om det gäller deras religiösa åsikter eller klädval. Men skulle inte du själv skryta om du sett Britney på 7-Eleven? Erkänn – du är lika kändiskåt som alla andra!
Det är svårt att inte fascineras av hur mycket de riktigt stora kändisarna betyder för den vanliga människan. Ja, jag kan riktigt se hur du rynkar på näsan och tänker “jag bryr mig då fan inte om några kändisar”, men tänk efter nu. Är det inte så att du drog dig till SF för att se Nanny Diaries mest för att Scarlett är så satans upphetsande? Är det inte så att du köpte senaste V istället för en simpel VeckoRevyn bara för att Agyness var så jävla snygg på just det omslaget? Är det inte till och med så att du föredrar att “glömma” läsa morgontidningen för att istället kolla in Posh24 som då och då bjuder på glimtar av Marc och hans senaste boy toy?
Även om du envisas med att fortsätta svara “Nej, Sandra, jag bryr mig verkligen inte om kändisar” kan vi ta det från andra hållet. Varför tror du att Mischa har så många Chanelväskor? För att hon betalat dem själv, med sina kladdiga OC-pengar? Knappast. Tror du att att Liv hade burit en Valentino på röda mattan till någon tråkig Samsung-fest i NY om hennes eget guldkort hade fått svida till? Tror du ens att hon hade varit skådis om det inte vore för hennes stormunnade pappa? Då får du nog tänka om. Det finns en anledning till att dessa människor får kläder och accessoarer skickade till sig, och det är för att du, ja DU, lägger märke till dem, och därmed vad de bär samt i vilka sammanhang de befinner sig.
Något än mer intressant är hur enkelt dessa kändisar blir dina dagliga hatobjekt. Men oavsett hur mycket du hatar dem, fortsätter du att intressera dig, på ett sätt som nästan verkar lite väl masochistiskt. Det verkar som att du bara kan hantera deras framgång och nästintill konstanta skönhet genom att dissa dem längs med fotknölarna. Allt för att dina egna motgångar och icke-perfektioner ska kunna rättfärdigas med ett paket Ben & Jerry’s.
Gång på gång skrivs det om hur tjock Britney är, hur Rihanna ser hemsk ut i sina Balenciaga, hur Mariah behöver en ny stylist, hur fel det är av Kirsten att lämna lägenheten i pyjamasshorts och hoodie. Och detta på ett sätt som säger att de förväntas vara lika perfekta i verkligheten klockan tio på en söndagsförmiddag som efter fem timmars make up, perfekt ljussättning och hundra timmars photoshoppande.
Jag kan heller inte låta bli att förundras över hur vi anser oss ha rätt till att dissa kändisar, som om det är vad de är till för. Att i magasin, på webbsidor och under fikor öppet dissekera dessa människor, nästan som om det vore rätt åt dem, verkar inte bara vara ditt, utan en stor mängd människors huvudsakliga intresse. “De har själva valt sina yrken” verkar vara det vanligaste försvaret. Men är det inte så att vad som sker egentligen är regelrätt mobbning, med skillnaden att du är så van vid detta sätt att prata att du inte ens lägger märke till det längre?
Jag tvivlar ju på att du skulle ha mod nog att gå fram till en nobody på stan, titta denne i ögonen och berätta hur ful du tycker denne är. Så varför anser du dig ha rätten att göra just detta med en människa av känd rang? Är det inte i själva verket så att om du hade sett Britney i sina sweatpants på närmsta 7-Eleven hade du genast ringt alla i din bekantskapskrets för att skryta om hur du “träffat” Britney? Och inte fan skulle du bry dig om huruvida hon var sminkad eller ej. Faktum är, att du inom ett dygn antagligen skulle köpa alla hennes album, sträckkolla på alla live-spelningar på YouTube och ha en stor, inramad Britney-poster hängandes över din säng.