Selfiens år

Kan man skriva om självporträtt utan att raljera? Utan att göra en Alex Schulman, att ironisera över andras bekräftelsebehov samtidigt som uppmärksamheten man får av det duschar ens egna vattensjuka ego? Självporträtt på internet, ”selfies” som de kallas när de postas i sociala medier, och bekräftelsebehovet som sägs höra ihop med det ses som en epidemi, som ett tecken på vår dekadenta, gränslösa tid.

Självporträttets uppgång hänger ihop med att smarta telefoner har fått bättre kameror, ibland med en vändfunktion som på iPhone, så att man lätt kan ta bilder på sig själv, och med bildappar och sociala medier som fokuserar på vardagsbilder och på att andra ska gilla ens bilder. Antalet olika sociala medier som många är medlemmar på idag kräver också att man har ett gäng bilder av en själv.

Jag tar själv selfies ibland, när jag tycker synd om mig själv eller är ledsen, för då kan man lätt få ”tröst” genom lite uppmärksamhet. Dels när jag vill vara rolig och skön. Det vill säga, när jag vill att andra ska tycka det. (Jag skäms när jag skriver det här). Det är ett bra sätt att uttrycka stämningar eller känslor. Betyder det att alla som tar självporträtt är osäkra? Nja, va? På Instagram, selfiens hemvist framför andra, har bilder från vardagen bytts ut mot bilder av fotografen i vardagen. Det verkar störa många, framförallt den äldre generationen. Att göra sig tillgänglig för kommentarer och visa att man bryr sig om vad andra tycker anses pinsamt.

Det finns något sentimentalt över selfies, ett gottande i ens egen ungdom. Ett fotografi, om än taget i all hast, visar en era som oundvikligen kommer att dö, även om den lever kvar på fotografiet. Som Roland Barthes skriver i sin bok Camera Lucida, är fotografiet i dess försök att fånga livet snarare bärande på döden. Fotografiet överlever oss och visar nutiden som dåtid. Fotograferar vi vår egen dödlighet, varje dag? Det snabbt tagna självporträttet drunknar å andra sidan bland alla andra bilder i bildbiblioteket, riskerar att försvinna i någon hårddiskkrasch eller rensas bort. Och när jag tar bilden tänker jag inte så mycket på det. Snarare än en död är det tusen små dödar.

Richard Leppänen

Socialite som pluggar statsvetenskap och står bakom bloggen festamysamaila.se.

I vilket sammanhang tar du självporträtt?

– Jag tar oftast självporträtt innan jag ska kröka, för att glida på lyckan av likes i samband med första glaset Törley.

Varför tar du dem?

– Jag tar dem för att stalkers inte ska lämna min Instagram-profil tomhänta och eftersom jag vill bekräfta min existens. Sedan fungerar även självporträtt som lackmustest för kvällen. Tolv likes är typ skäl nog att stanna hemma en fredag.

Varför tror du att det är så populärt idag?

– Frontkameran på iPhone är ju en spegel och många självporträtt är dessutom tagna i fysiska speglar. Jag tror att selfies delvis är populära eftersom människor vill marknadsföra sina spegelbilder. Människor, me included, som har tillbringat fler livstider i speglar än på kort har präglats på sina spegelbilder och så vida de inte är väldigt symmetriska uppstår väl ett inre lugn när de får dela det utseende de själva är vana vid. Det är att återta makten från paparazzis!

Margareta Gynning

Feministisk forskare och intendent på Nationalmuseum.

Vad har självporträtt haft för funktion i historien?

– Porträtt har i allmänhet haft samma funktion som bilderna på Facebook idag, det vill säga marknads-föring. Dels av den enskilda konstnären som målade dels av börden hos den som blev porträtterad. Man visade att man tillhörde en familj och en dynasti. Kvinnliga konstnärer målade av sig själva med staffliet, som just konstnärer, och ifrågasatte då samtidigt vem som fick vara konstnär

Vad säger mängden självporträtt på internet om vår tid?

– Vi lever i en extremt egofixerad tid och självporträttet är ett bra verktyg för att marknadsföra sig. Det är individen som står i centrum och som ska utvecklas i den nyliberala kulturen. Det är jag, jag, jag, men jaget vill samtidigt prata med någon. Det är paradoxen, att vi gör det tillsammans med andra.

Självporträtt är något som framförallt unga kvinnor ägnar sig åt. Varför, tror du?

– Det handlar om att kvinnor i vårt samhälle inte får åldras. Även om man är feminist som jag, har man svårt att acceptera att man åldras, även om jag aldrig skulle erkänna att jag kände så… Du påverkas även om du vet att det är fel.

Emilia Bergmark-Jiménez

Fotograf.

När tar du självporträtt?

– När jag är på en fantastisk plats och känner mig uppfylld av det brukar jag ta självporträtt och lägga upp på Instagram för att dela med mig. Känslan i ögonblicket går fram bättre om jag tar med mig själv i bilden. Det andra är när jag känner mig snygg, har klätt på mig något konstigt eller träffat ett djur jag tycker om. När det har hänt något riktigt tungt kan det också vara skönt att visa sig svag, att få det bekräftat att det är okej att inte vara någon supermänniska.

Varför tar du dem?

– Det är mest minnesanteckningar för mig själv. Det handlar också om att återerövra den manliga objektifierande blicken. Ett sätt att både på ett medvetet eller omedvetet plan tillmötesgå de förväntningar som finns på kvinnor att vilja få bekräftelse för saker som anses viktiga för kvinnorollen, som att vara vacker och söt. Men det finns också en aspekt av ett kvinnligt systerligt nätverk, ett sätt att få pepp från andra än män, även om det är för sitt utseende.

Du är fotograf och tar ofta porträtt av andra, vad är skillnaden?

– Det är jättestor skillnad. Selfien är ett sätt att bygga myten om sig själv och kommunicera utifrån de villkor som det sätter, villkor jag tror att många upplever som sina egna. Att få sitt porträtt taget är något helt annat. Det är ett samarbete, överlämnande och utelämnande som för mig är superspännande och kräver mycket mer av mig som fotograf och medmänniska.