Skönlitteraturens mode

Antingen överdrivs skönlitteraturens mode så till den grad att man frivilligt vill sätta fingrarna i halsen, eller så nämns den knappt alls. Var finns mellantinget, och vilka faktorer gör att vi med ögat förstår vad vi läser?Antingen överdrivs skönlitteraturens mode så till den grad att man frivilligt vill sätta fingrarna i halsen, eller så nämns den knappt alls. Var finns mellantinget, och vilka faktorer gör att vi med ögat förstår vad vi läser?

Vi är alla uppvuxna med att placera människor vi möter i fack, allt för att göra gallringen enklare för våra stackars över-arbetade hjärnor. Kroppsspråk, ordval, dialekter, och framförallt klädsel är det som bidrar till det så väletablerade uttrycket “första intrycket”. Först efter att dessa är kategoriserade av hjärnan går vi vidare till att ställa varandra en så pass stor mängd frågor att vi kan placera ytterligare en liten nål i en stor låda fylld av liknande personligheter. Låt oss dock ponera att vi inte får ställa varandra frågor, att vi därmed inte får orala ledtrådar, utan helt och hållet måste förlita oss på vår syn. Vad skulle vi då se?

För lite eller mycket stil, tråkiga eller galna outfits, strama eller vågade snitt, kanske till och med något mittemellan. Men om vi tar det hela ännu ett steg, till skönlitteraturen, där förvisso våra ögon är viktiga redskap, men där våra hjärnors förmåga till att fantisera, låtsas, hitta på, föreställa sig och tolka text får ta överhanden. Skulle vi se samma sak? Är det ens möjligt? För att svara på det måste vi byta vinkel, från läsare till författare, där historien, orden och mängden detaljrikedom är det som avgör huruvida vi lyckas placera karaktärerna i samma fack som vi eventuellt skulle göra om vi fått möjlighet att träffa dem i verkligheten.

Ända sedan jag som högstadieelev blev tvingad till att läsa Strindbergs Hemsöborna har jag funderat kring just ämnet detalj-rikedom. August var uppenbarligen fullkomligt besatt av att beskriva sina historier in i minsta detalj, ändå kan jag inte minnas att karaktärernas klädsel räknades in i denna besatthet. Å andra sidan är det tvåhundra år sedan jag läste boken, så varken ni eller jag ska lägga för mycket tyngd vid mitt minne.

En annan bok som är baserad på överdrift, och som nästan lyckas få karaktärernas outfits till att bli en huvudroll i sig, är American Psycho, skriven av Brett Easton Ellis. Sida efter sida fullkomligt dränkta i så mycket modeordknullande att man antingen skrattar av lycka eller vill ta livet av sig. Jag tillhör den senare gruppen.

Visst är klädseln en viktig del i att ge läsaren en bild av karak-tärerna som författaren förmedlar från sitt inre, men det måste finnas gränser, och självklart även minimistadgar. Att inte få veta mer än att någon bär kostym och solglasögon är som att titta på tv i 2D. Det måste finnas mer, och mindre, på samma gång.

När det kommer till skönlitteraturens mode vill jag veta vart uttrycket “lagom” tagit vägen. För en stund tänker jag att japanska Murakami lyckats ganska bra. Han har en förmåga att varken under- eller överanalysera sina karaktärers yttre, men fortfarande lyckas han få läsaren att förstå. “Luciano Soprano suit, Armani shirt and tie. Rosseti shoes.” Visst förstår vi hur personen ser ut, vi kan till och med förställa oss att människan i fråga länge övervägt vilken färg på bilen denne har. Men vad är det egentligen vi läser? Märken. Företag. Globalisering. Kapitalism. Pengar, eller inte pengar.

För att slippa undan detaljöverdriften, men samtidigt öka på t-shirtkaraktären, och hamna i ett lagom tillstånd av förståelse behöver vi alltså ta till logotyper och av företag påhittade lifestyle-kategoriseranden.

Eventuellt är det anledningen till att jag inte minns vad Strindbergs karaktärer klädde sig i, det fanns inte tillräckligt med logotyper för att jag skulle kunna göra en korrekt bedömning. Kanske är det även därför Ellis valde att ingående överdriva sina nyrika snobbar där de sitter i sina limousiner och jämför glasögonbågar. På Strindbergs tid var människan inte vilka märken denne bar, medan Ellis låter oss frossa i åttiotalets konsumtionshets. Är det alltså så jävligt att vi sväljer företagens hintar om “vilka vi är” så till den grad att vi inte längre kan göra korrekta bedömningar av andra människor utan dessa små vägvisare?

Föreställ dig att vi redan idag skulle klippa bort alla märken som finns på kläderna i våra överfyllda garderober. Skulle det betyda att vi fick börja om på nytt, som när Tyler Durden spränger alla kreditföretags skyskrapor för att radera allas skulder i Fight Club?