Statussymboler, väskdebatt och träskohån

Jag blev informerad om att jag sysslar med ytligheter som utarmar det populärkulturella samhällsklimatet häromdagen. Mode det vill säga.

Först blev jag sur, sen blev jag sur för att jag blev sur och tillslut insåg jag att det kanske till en viss del stämmer. För resonemanget var så att ofta är en skir yta av fashion allt som behövs för att kamouflera något som kanske är enbart substanslöst dravel. Ungefär som hon konstnären som gör tavlor med kända varumärken och får sponsorpengar för det. Det känns väl bättre att säga att man gör konst istället för reklam, eller att man formger mode istället för gubbsjuka.

Klubben Teatrons affisher är alldeles förtjusande dumma. Lady Teatron i Whyreds t-slejfpumps och smokey-eyes väger upp könsbalansen eftersom det nästan enbart är killar som spelar skivor där, och nu får de lite modeller att glo på också. Vackert. Mode innefattar även stil och där har den gått förlorad. För om jag har den exklusiva makten att påstå vad som är ute den här månaden så måste jag säga att det är precis den typen av hjärndöd, gubbig Stureplansestetik som är det.

Den svenska kulturdebatten handlar om dumma brudar som konsumerar dyra väskor jag tycker den kan handla om dumma snubbar som jobbar med reklam istället. Ett skönt tänk med lite mode som löken på laxen känns verkligen hett.

Mode är trendigt, säljer bra och ger en alldeles ypperlig chans att få retoucha lite tuttar.

Ingen har väl missat rabaldret över att man numera kan hyra handväskor. Vilket otroligt skarpsinnigt bevis på hur ytliga vi tjejer är. Lika jävla ytligt som att köpa en ny mobil två gånger om året om ni frågar mej. All form av teknik är måste vara nödvändig, kanske inte Pradatelefonen då, men typ. Eller att leasa en dyr bil, varför debatterar ingen om det? Jo, för att bilar är ett fortskaffningsmedel. Men såna bilar handlar lika mycket om mode och status som en Birkin gör. De är bara lite dyrare.

En familj jag känner gick i konkurs på grund av mannens outsläckliga behov av prylar. De hade en stor fläskig bil och det bästa ljudsystemet på marknaden. Han stod i sitt kök och hackade grönsaker till Wagner på högsta volym med sina specialimporterade knivar från Japan och allt var väldigt praktiskt. Det var inte statussymboler, det var funktionalism. Jag stod där med en slö potatisskalare och förstörde nagellacket medan männen beundrade den nya grillen. Classic. Och jag var bara den dumma blonda lilltjejen som brydde mej för mycket om smink och kläder.

Slutligen, här följer månadens obligatoriska modelista:

1. Orange är grejen.

Nagellacket som blev förstört av den traditionella, icke upphottade potatisskalaren är knallorange, kommer från Mavala och heter Juicy. Orange nagellack är lite snyggare än klassiskt rött tycker jag. Alla som säger att det där silverfärgade från Chanel är det hetaste ljuger. Det ska va orange. På läpparna också.

3. Paisleyns efterlängtade återkomst.

Paisley är efter batik världens mest mobbade mönster, helt oförtjänt. För er som inte vet ser paisley ut som håriga små larver som smalnar av i ena änden. Hittas oftast i herrekiperingar, på slipsar, kravatter och scarves.

2. Träskor i silver.

Du brattkille på Neu den 30/4 som hånade mig för mina silver-träskor, minns du mig? Jag var hon den långa snygga tjejen i som drog dej i håret. Du hade Pradasneakers, för små jeans och ljusblå skjorta. Ska vi ses och slåss om saken?

4. Nobuyoshi Araki.

Japanska fotografen Nobuyoshi Araki må vara lite gubbsjuk, men på ett härligt Fellini-vis. Alla är nakna och det är kattungar och blommor och blod. Det är gruppsex och alla skrattar och är glada och göttiga. Hans bok Lucky Hole ges ut av Taschen, very fashionable, gå och köp.

/Olga Wirén