1999

Funken är en knepig sak. Det som är funk för vissa är inte funk för andra. För det mesta kallas den bästa funken för något annat än funk, och ibland finns det ingen funk alls i det som kallas funk. Funken utvecklas lika snabbt som människan själv, och för varje ny sak som är funk, så är det en gammal som inte längre är det. Men den riktiga, oförfalskade funken är som en kackerlacka, den överlever alltid. Sedan ett par år tillbaka har en liten bit av funken flyttat till Paris, och döpt om sig till La Funk Mob - funkmaffian. 1994 släppte La Funk Mob en fantastisk tolva på engelska Mo'wax, [I]Motorbass Get Phunked Up[/I]. Än i dag låter den som om den spelats in i morgon. La Funk Mobs två medlemmar Phillipe Zdar och Boombass gör även musik som Cassius, och när de nu släpper sitt debutalbum, [I]1999[/I], känns det som om den franska dansmusikens gudfäder återvänt för att påminna ungarna om var funken kommer från. [I]1999[/I] handlar visserligen, mer än något som La Funk Mob gjorde, om house. Men det är house som ständigt påmminner oss om sin släktskap med funk, hiphop och electro. I den hypnotiska [I]Mister Eveready[/I] bygger Phillipe upp ett suggestivt groove som påminner om något från hans Motorbass-album [I]Pansoul[/I], [I]Hay Babe[/I] låter som om någon proppat ner Sly Stone i en trummaskin och när en röst säger "Cassius in da house, new funk, new funk" ackompnajerat av en oemotståndligt lekfull basgång i inledande [I]Cassius 1999[/I] låter det så tufft som det bara kan göra när en houseproducent fattat funken. Andra stunder är det renodlad, intrsumental hiphop, eller spretig electro med discorytm.[I]1999[/I] är en skiva som har lika mycket gemensamt med Armand van Heldens gamla hiphop-odyssé [I]Sampleslaya[/I] som med något av de senaste årens franska housealbum. Skivan lider lite av sitt format - instrumental housemusik har aldrig passat på album - men i mindre doser kan det låta oslagbart.