A Long Way Home

Det tog ett bra tag av filmen [I]Sling Blade[/I] innan jag fattade att det var Dwight Yoakam som spelade den barnahatande och hustruhunsande skurken. Vic Chesnutts bifigur som rullstolsbunden gitarrist i mannens källarband tog bara några sekunder att känna igen, men det ligger kanske i sakens natur. Men Yoakam...han är helt makalös i rollen. Och eftersom hans senaste album var ett halvpatetiskt coveralbum låg det nära till hands att kläcka ur sig något om att "han borde skrota musiken och satsa på film istället." Tur man inte gjorde det, dock. För nu är Dwight tillbaka som vi vill ha honom: rakbladsvass och storslagen på samma gång; hårdast av de hårda, men med ett känsligt, trasigt hjärta. Eller som han själv sjunger i [I]Things Change[/I], när han sammanfattar allt hennes svek: "I may be slow, but I aint blind". Och han tar INTE henne tillbaka. [I]A Long Way Home[/I] är, jämte The Mavericks ljuvliga [I]Trampoline[/I] i våras, ett av de bästa album jag hört på många år i den sorgligt underskattade genren Bred Underhållning Med Äkta Känslor. Lite lättillgängligare än den skoningslöst privata [I]Gone[/I] för tre år sedan, men med ett lika starkt låtmaterial. Redan nämnda "Things Change" är en av de riktigt stora stunderna,: en majestätisk popballad med en na-na-na-refräng direkt från himlen. Men den är också en av de snällare låtarna på albumet. Mina andra två favoriter just nu, [I]That's Okay[/I] och [I]Only Want You More[/I] är betydligt mer märgfulla; i den senare manglar den makalöse Pete Anderson samma Hasel Adkins-riff som Wilmer X gör i [I]Kör dig död[/I], till en enda vägg av taggtråd. För att sedan, i spåret därpå, obekymrat slå över i en klassisk Buck Owens-ekande ballad som bara är vacker rakt igenom.Hårt och mjukt, men alltid rätt; när Yoakam & Anderson skriver och framför låtar i den här kalibern är de svårslagna.