A Tribute to John Denver - Take Me Home
Kolla in en bild av John Denver och du ser en artist som klippt och skurensom representant för det frikyrkliga alternativet till John Fogerty, KrisKristofferson eller Gram Parsons, med allt vad det innebär av mesig frisyr,töntiga glasögon och hela, oblekta, pressvecksförsedda jeans. Han utstrålargodhet och trygghet, precis som sin musik. Inget stötande innehåll ellerdunka-dunka utan rätt veka popcountryfolklåtar, inte sällan mednaturromantiska texter. Inget för de hårda killarna, direkt. Med hjälp av monsterhits som Take Me Home Country Roads, Rocky Mountain Highoch kanske i synnerhet på grund av den mycket vackra Annie´s Song blev JohnDenver en mycket välkänd singer/songwriter ända fram till sin död hösten1997 då han störtade med sitt lilla flygplan. Nu kommer plattan där andraartister spelar in sina versioner av Denvers låtar. Dessa så kalladeTribute-plattor är aldrig bra. Tvärtom, de brukar vara värsta skämten. Iregel är det typ fyra artister man gillar per platta. Och det är sällan degör bra ifrån sig. Men det här är något helt annat. Av plattans tolv spår var det bara tre sominte knäckte mig helt och hållet. Maken till inspirerade covers hör mansällan. När plattan dessutom känns så soundmässigt solid och välproduceradundrar man om inte Denver varit en förebild och idol för sammanställaren,Red House Painters Mark Kozelek. Detta är ingenting annat än en uppvisning iraffinerad fingertoppskänsla och god smak av såväl Kozelek som samtligamedverkande artister. Uppenbart är att John Denvers sånger lämpar sig minst lika bra för kvinnligastämband. Rachel Haden, Mojave 3s Rachel Goswell och Hannah Marcus bidraralla med oerhört inspirerat versioner. Alla tre förbleknar dock i ljuset avsångerskan i för mig helt okända The Innocence Mission. Hennes röst påFollow Me är något av det vackraste, mest ledsamma jag hört på mycket länge.Mark Kozelek medverkar på tre av plattans spår. Två av dem tillsammans medRed House Painters samt ett som duettpartner med Rachel Goswell på bedövandeAround And Around. Kan inte påminna mig att jag någonsin hört en så extremtresignerad steelguitar som där. Uppradningen av mästerverk som ryms påplattan fortsätter. För mig komplett okände James Hindles version avWhispering Jesse blir till en fullkomligt magisk Simon & Garfunkel-balladmed fiol, något som bör vara en banjo och akustisk gitarr. Näst sist påplattan ligger Low och det är de som slutligen bryter ner det allra sistalilla försöket till att inte dela ut högsta betyg. Deras version av BackHome Again med en orgel så levande och närvarande är årets låt hittills. Dåhar jag ändå inte nämnt Sunshine Clubs insats på Annie1s Song, Bonnie"Prince" Billy eller den magnifika avslutningen I´m Sorry av Red HousePainters. Jag vet inte vilken status singer/songwritern John Denver har i USA, men jagär rädd för att han räknas till dem som drabbades av det så kallade CatStevens-syndromet; några bra låtar i början av karriären, därefter uteblivenframgång och ett successivt ras som leder till tragik som självmord,dårhuset eller att personen i fråga blir renlärig lärjunge till islam.Förhoppningsvis blir den här plattan Denvers retroaktiva, högst välförtjäntaupprättelse. Personligen anser jag att John Denver är självskriven i Dödatrubadurers sällskap; klubben för de singer/songwriters som brann ut innanvärlden insåg vidden av deras begåvning. Jeff och Steve Buckley, Nick Drake,Fred Åkerström, Tim Hardin, Gram Parsons, Hank Williams, Ted Gärdestad -listan kan bli hur lång som helst. Nu bör den även innehålla John Denversnamn. Det skulle Mark Kozelek dessutom gilla.