Albert, tyfonen

Trots lovorden om debuten i fjol är det fortfarande många som ärskeptiska till Nils Erikson; som bara ser studiopåtandet hos engärdsgårds-Gabriel; en lill-Lanois från Österlen - och snabbt avfärdar honom som en mer pretentiös Anders Glenmark. Det är kanske inte helt fel i sak - förebilderna är tydliga - men betydligtväsentligare är att konstatera att Nils Erikson är en artist med en brinnande passion för det egna hantverket.Han gör helt enkelt låtar som låter bättre än de är - tack vare att arrangemangen och instrumenteringen är så ohyggligt väl genomtänkta. Och naturligtvis tack vare hans sätt att sjunga, som kan ge liv åt de torraste av ord. Just orden är dock det som får mig att hålla igen en smula med betyget. Entext som Kungen, om en känslokall far, blir bara bilder, inte känslor - och där en man som Klas Östergren kan förvandla Österlen till en plats därmagin och mystiken är lika kraftfull som i deltat kring New Orleans, därkrafsar Nils Erikson bara lite handfallet i myllan. Men jag är ändå mycket glad att det finns plats för en man som han i detsvenska skivutbudet. Och för låtar som Sirius, Flaskposten och den ljuvligaStilla din oro. Där närmar han sig en rimligare schablonbild: den som enMikael Wiehe för det sena 90-talet. Och det var menat som beröm.