All Systems Gone
Charles Webster har tjocka rötter i housemusiken, men hans hjärta klappar lika snabbt för vemodiga, amerikanska folksångare. Bredvid Larry Heard och Nu Groove-tolvorna ställer han skivor med Nick Drake och Ricki Lee Jones. Det är först i albumformatet som han lyckas vända sin varierade musiksmak till något positivt. På de tolvor han släppt tidigare har musiken oftast känts för lågmäld och ömtålig, det är ingenting man vill dansa till, liksom. När jag däremot hör hans senaste två singlar, [I]Better Day[/I] och [I]Sense of Danger[/I], insvepta i det vemodiga albumet [I] All Systems Gone[/I], så förstår jag att Presence är musik som inte alls ska jämföras med annan housemusik eller dansmusik överhuvudtaget, utan som snarare smälter in bredvid just de där ensamma, amerikanska sångarna. [I]All Systems Gone[/I] tar inte avstamp från Chicagos houseklubbar, eller ens södra Londons, utan snarare vid det ögonblick då den sista låten på Everything But the Girls album [I]Walking Wounded[/I] tar slut. Det är den där åh, så brittiska landsvägsmusiken, som man lyssnar på när det regnar både utomhus och inombords. Med hjälp av fyra gästsångare, varav Shara Nelson är den mest kända, har Webster skapat ett album som pendlar mellan total uppgivenhet och gospelinfluerad optimism. Skivan inleds med Steve Edwards vemodiga, men hoppfulla [I]Future Love[/I], en bitterljuv sång om att bli sviken, men att hoppas på något bättre, en framtida kärlek. Den sista låten är en cover av countrybandet The Bodeans ödesmättade [I]Far Far Away From My Heart[/I], en nästan patetiskt uppgiven ballad, där sprit och cigaretter framstår som den enda lösningen. "I'm feeling more and more like less and less", sjunger Sara Jay, med sin ömtåliga flickröst, och det är just mellan dessa två motpoler - hopp och förtvivlan - som dynamiken i skivan uppstår. Inte mellan någon krystad kombination av urbana rytmer och pastoralt vemod. Det är därför jag lyckas blunda för att ljudmattorna ofta flyter iväg i såsig ambient. [I]All Systems Gone[/I] handlar ju inte om "snygga beats", utan om kärlek och tröst.