Ane Brun och tilliten

En ledig dag i Skåne satt Ane på ett fik och lekte med en pytteliten gitarr och en iPad med GarageBand. Ur denna lek växte låten Hand in the Fire. Senare tog hon med låten till producenten Samuel Stark i Stockholm. Den blev den första låten från den nya skivan som släpptes 2023.

Överlag möter jag en sällsynt säker kvinna. Ane Brun vet vad hon vill, vart hon är på väg och hur hon ska ta sig dit. När en journalist under hennes tid med Göteborgsoperans danskompani förbigående frågade om hon någon gång skrivit musik till rörelse, tände hon omedelbart till och bad en dansvän att koreografera något och skicka en film. Sedan satte hon sig vid pianot och tryckte på inspelningen. I filmen satt två dansare på golvet och höll om varandra. Hon började sjunga. Ur den första improvisationen växte Hold Me fram, också den en låt från nya skivan. Koreografin blev sedan grunden till musikvideon.

På den nya skivan byggde hon egna ljudskisser på datorn och sökte upp producenter som kunde hjälpa henne förverkliga det nya popsound hon var ute efter. Eurythmics är en referens som Ane ofta återkommer till för att beskriva hur stora känslor och en lika stor ljudbild kan rymmas i samma låt.

Vad ville du göra med den här skivan?

– Jag ville göra en popskiva, så mycket man kan kalla det jag gör pop. Jag gillar ju att hela tiden utmana mig själv och tänja på mina gränser.

Det är lätt att föreställa sig att någon med hennes beslutsamhet måste ha vetat från början att hon skulle bli artist. Ane Brun själv återkommer till en gitarr i ett hörn hemma hos föräldrarna. En jul frågade hon sin mamma om hon fick ta den nylonsträngade gitarren till sin studentlägenhet i Oslo. Hon började spela och fastnade. I efterhand förskräcks hon av tanken på att hon kunde ha låtit gitarren stå kvar.

Hon hade sjungit hela barndomen. Hennes mamma undervisade i piano och sång och det fanns alltid musik hemma. Själv höll hon på med dans och gymnastik. Först när hon börjat spela gitarr i tjugoårsåldern köpte hon en liten kassettbandspelare och hörde sig själv på ett nytt sätt.

När upptäckte du att du kunde sjunga?

– När jag började spela in min sång tänkte jag: men gud, jag gillar ju min röst.

Vid sidan av musiken läste hon spansk litteratur och historia, juridik och senare kultur- och musikvetenskap. Hon kunde se sig själv som kulturproducent eller jurist. Pappan var advokat och ämnet lockade henne. Men efter ett år hoppade hon av. Om hon fortsatte, tänkte hon, kunde det mycket väl bli hennes liv. Hon skrattar åt att hon ändå får se advokatlivet på nära håll. Numera bor hon med en advokat.

När hon väl bestämde sig för att satsa på musiken visste hon vad hon ville ha. Hon hade jobbat i skivaffär i Bergen och ville kunna gå och hitta sitt eget riktiga album. Ane skickade runt låtarna för att känna av intresset. Svaren från bolagen var bara sega och tråkiga. I stället gav hon ut 2003 debutskivan på DetErMine Records, ett skivbolag hon startade med Ellekari Larsson från The Tiny. Ett distributionsavtal tog snabbt skivan ut i Europa och försäljningen gav henne pengar att göra nästa.

Vad fick dig att vilja ge ut debuten själv?

– Jag hade inte tid med sånt. Jag bara: ”Nej, jag gör det själv.” Och så är jag alltid så här: ”Fan, jag gör det själv istället”, du vet.

När jag frågar vad det har kostat henne att köra sitt eget race, i en bransch där någon annan ofta sitter på pengarna och fattar besluten, vänder hon på frågan. Under många år hade hon en medarbetare vid sin sida som tog hand om mycket av jobbet runt musiken, och hon har aldrig behövt vänta på att någon annan skulle säga att det fanns pengar eller plats i utgivningsschemat.

– Jag tror på något sätt, i och med att jag har gjort det så här har jag faktiskt duckat mycket av det jobbiga. För jag har inte behövt sparra med folk, förstår du? Jag har bara kunnat göra det.

Det är nog tur att Ane Brun duckat så mycket av det jobbiga, för hon har i stället hunnit ge ut över 20 skivor. Hon har sjungit Don’t Give Up med Peter Gabriel och skrivit musik till ungdomsserien Tordyveln flyger i skymningen. Hon har också gjort covers på bland annat Beyoncés Halo och Alphavilles Big in Japan, som om hon ville visa hur låtarna borde ha gjorts från början.

Nu när hon fyllt 50 har hon börjat tänka på sin egen ork. Numera delegerar hon mer. Hon ville ge I Thought We Were the Same en större internationell kampanj, men när hon räknade på vad det skulle kosta att göra den själv blev det för dyrt. Hon tog in en licenspartner, ett skivbolag som under en begränsad tid får ge ut och marknadsföra albumet medan hon behåller rättigheterna. Skivan hade hon redan gjort.

Även arbetet i studion har förändrats. På de första skivorna litade hon bara på sig själv med gitarren och sången. På den nya skivan tog hon in den norska artisten och producenten ARY. Hon älskade hennes musik, men hon visste inte ens om hon producerade åt andra när hon sökte upp henne. Ena halvan av Röyksopp har hon känt sedan tiden i skivaffären, och duon fick ta sig an Eat the Fruit.

Vad kan du göra friare i studion i dag än när du började?

– När jag blev tryggare så började jag släppa kontrollen och lät producenter komma in och vara med mig i studion och jobba tillsammans. Jag vågade säga nej, det här tycker jag inte om. Eller det här tycker jag om.

Men när Ane Brun berättar om vänskapen som inspirerade den nya skivan låter hon plötsligt mindre säker. I över tio år hade hon oroat sig och ställt upp för en väninna som berättade om sjukdom och kriser. När hon upptäckte att väninnan hade ljugit, beskriver hon, höll kroppen ändå fast vid en historia som huvudet visste var fel. Samma känsla av att ha blivit lurad kom tillbaka när en artists sång berörde henne starkt och sedan visade sig vara skapad med AI. Hon blev, säger hon, hjärtekrossad. Det hon hade känt var på riktigt, och ändå kände hon sig lurad.

Vad gjorde vänskapssveket med tilliten till ditt eget omdöme?

– Jag började tvivla på om jag kunde lita på mig själv och mina instinkter. Så jag blev ganska skeptisk ett tag till nya människor. Men så kom jag fram till att så kan inte jag leva mitt liv. Det blir inget kul. Jag måste vara som jag alltid har varit, väldigt öppen.

På Two in This Story och Reevaluating You går hon nära själva vänskapen. Hand in the Fire och Eat the Fruit hör till de låtar hon beskriver som försök att skriva om att våga lita på det man känner. Redan 2020 skrev hon om tillit i kärlekslåten Trust, om tryggheten i att kunna lita på någon. Nu har hon skrivit om hur mycket plats oron tar när tryggheten försvinner.

När jag frågar vad hon menar med raden i Reevaluating You om att motsatsen till tillit är oro, beskriver hon hur trött hon blir av att hela tiden vara på sin vakt. Hon tittar allt mer sällan på reels, eftersom hon inte orkar fråga sig om det hon ser är sant varje gång hon scrollar.

Under arbetet med den nya skivan blev titeln I Thought We Were the Same något annat än hon först tänkt sig. Den handlade inte längre bara om väninnan, utan också om den Ane som trodde att de var lika.

I dag, den 6 november, släpps skivan. Nordiska turnén startar den 30 januari. Med sig på scen har hon tre starka sångare som hon ser fram emot att sjunga tillsammans med.

På frågan om det finns något musikaliskt hon skulle vilja göra berättar hon om en konsert hon gjorde med Radiokören 2019 och det är där hon vill vidare. Hon älskar vad körstämmor kan göra med en låt.

– En hel skiva byggd kring röster vore väldigt roligt att få göra någon gång.

Hon har inte slutat vara nyfiken. Och tänker fortsätta vara det.