Antony & The Johnsons

- Det här är kanske topp tio bästa skivan jag nånsin hört! - Den är så toppen! Det låter som nåt jag inte kan komma på. - Nina Simone! - Och som Rufus Wainwright! Han är med på skivan också. Pianisten lade stråkarna på förra Rufusplattan. - Och som Frank Sinatra typ. Man vill liksom ta fram munstycket till mentholen och hänga i en balsal med Ginger Rogers. - Och som Lou Reed! - Just fan, han är ju också med. De turnerade ihop för typ 100 år sen. - Och lite bögigt på nåt vis! Jag skulle älska om han var bög. - Det skulle ju onekligen göra det lite mer logiskt att Boy George är med på skivan. Vilken låt för övrigt! [I]You Are My Sister[/I]. Fram med näsdukarna. - Antony kanske ligger med Rufus? - Kanske. Vilken bögplatta ändå. Lou försökte väl ligga med Bowie i Berlin typ 78. - Har du sett hur han ser ut? Jättekonstig! - Han känns som en anorektiker med överdimensionerad näsa. - Han är lite tjock! Och i kvinnokläder. - Haha, så passande ändå. Och så den där skälvande staccato-rösten. Man blir ju som tokig av smärtan däri. - Fast vill man skära sej i armarna? Jag blir liksom glad samtidigt. - Det är för tidlöst klassiskt för att vara den vanliga Bonnie 'Prince' Billy-sörjan? Samma nerv och desperata uppgivenhet dock. - Ja, fast den är i och för sig fin. BPB-plattan alltså. - Men [I]Fistful of Love[/I] asså. Årets hittills bästa låt utnämner jag den till. Som en återuppstånden Otis Redding! - Jag tror han måste komma från en annan planet. Detta är så sällsamt, vackert, skirt och ångestbejakande och så hoppfullt att jag går av på mitten av alla känslor på en gång. - Mmm. Som Scissor Sisters avlägsna kusin på anstalt och blodet fullt av stesolid. - Ja. Eller 2005:s Ray Lamontagne, fast bättre. Och med läppstift.