Avril Lavigne – Love Sux

Pop-punken lever! Eller tar några sista djupa andetag. Avril Lavigne som väl ändå får kallas för pionjär inom genren har släppt sitt sjunde album Love Sux. Det är en slags regression i realtid.

Musiken låter exakt som om Avril Lavigne försöker låta som hon gjorde tidigt 2000-tal, möjligtvis lite mer rockigt. Jag gillar det, men om man jämför med till exempel artisten Willow som har liknande influenser men i en betydligt mer modern tappning, känns albumet mer nostalgiskt och tryggt än banbrytande eller fräscht.

Jag är hur som helst glad att hon lämnat den märkliga eran som var det senaste albumet Head above water från 2019 bakom sig, och håller sig till det hon gör bra.

Även om jag gillar musiken är jag splittrad till Love Sux. Skavet börjar redan i titeln. Det funkade med rebelliska och ungdomliga titlar och låttexter som Sk8r boi när Lavigne själv var 18 år. Det kändes i alla fall mer genuint. Samma gäller låten Bois lie med Machine Gun Kelly, som jag dessutom gärna hade strukit som feature-artist helt. Han känns redan som ett urvattnat punk-alibi.

Nu känns det som om Lavigne desperat försöker hålla kvar i sin ungdom för att hålla sig i ropet. Det blir lite jobbigt att lyssna på när hon som 37-åring skådespelar sig själv (förlåt för åldersdiskriminering.) Till exempel är titelspåreten parodi på samtliga poppunk-klyschor. Refrängen “Not another breakup, when i think of you i just wanna throw up, I don't wanna get up lying in my bed think love sucks.” övertygar inte på samma sätt som det en gång gjorde.

Men om man ska lägga cynismen bakom sig, är Love Sux en prestigelös, nostalgisk och behaglig lyssning, som gör precis det ett Avril Lavigne-album ska.