Bebel Gilberto

Det är naivt i år. Sist jag uppmärksammades på en riktigt godhjärtad skiva var det Tommy Guerreros lo fi soul-album [I]A Little Bit Of Somethin'[/I] på Mo' Wax. Det är enfaldigt soft musik för killar i koftor, med en liten touche av latin. Bebel Gilbertos [I]Tanto Tempo[/I] är mer sådan musik, en ännu mer smooth popskiva med de bästa av bossabeats. Bebel är legendariska Astrud Gilbertos skönsjungande dotter, och det viktiga är att hennes dotter inte låter som ett trip hop-tråk, utan tvärtom som den äkta grejen. Bebel Gilberto sjunger på portuges med hela magen i en stil som påminner lite om Joyce, en annan kvinnlig latin-syster, men till skillnad från Joyce överger Bebel Gilberto, sitt anrika namn till trots, gärna en helt traditionell instrumentering till förmån för samplingar och annan elektronik. Brassebeats-mannen Suba, som sorgligt nog dog i en eldsvåda i slutet av förra året, har producerat en stor del av låtarna. När det är som bäst, som på [I]Sem Contenção[/I], låter musiken som destillatet av dina bästa minnen från Body & Soul, den där New York-klubben som spelar lugn och bra vokal brasse-house tidigt på kvällen och blekfet bög-house när det är dags att gå därifrån. De få gånger musiken håller på att säcka ihop i William Orbit-snömos tar Bebels känslofulla röst och melodier överhanden. Det är dessutom väldigt svårt att misslyckas med João Donato-standarden [I]Bananeira[/I], allra minst när det är Donato själv som spelar Rhodes.