Bill Wells Trio

Bill Wells är något av en hemlig legend. Förutom att han på senare år har samarbetat med åtminstone hälften av Glasgows alla aktiva musiker, har han allt sedan slutet på 70-talet varit en av de viktigare beståndsdelarna i dess mer perifera jazzkretsar. Efter att ha ackompanjerat - enligt egen utsago - värdelösa cabaretföreställningar runtom i Skottland sökte han sig till dess jazzscen i jakt på mer likasinnade - och därmed förstås fritänkande - musiker att samarbeta med. Men att göra nyskapande musik, med tre ackord, och transkriberad från Wells nattliga drömmar, föll inte i så god jord hos den väldigt konservativa jazzmajoriteten. I engelska Wire berättar han hur han visade sina musiker en teckning av en katt med onaturligt långa ben och bad dem sola till den. Två av dem reste sig genast upp och gick, trötta på hans uppenbara sinnessvaghet. Så småningom hittade han tolerantare samarbetspartners, bildade Bill Wells Octet och gav till och med ut en liveskiva med dem på egna labeln Loathsome Reels. Stephen Pastel hörde skivan och blev så imponerad att han först makade plats för Wells på Pastelsskivan [I]Illumination[/I] och nu ger ut [I]Incorrect Practice[/I] på nya etiketten Geographic. Oktetten är numera en trio, med gamla medlemmen Robert Henderson och nya tillskottet Stevie Jackson, från Belle And Sebastian. Vore det inte för Wells sublima samplingar och CDns tacklista - komplett med såväl Isobel Campbell som hela Teenage Fanclub - så hade kanske [I]Incorrect Practice[/I] varit inspelad 1961 eller 1978 eller 1942..Och vore det inte för Stevie Jackson och de enkla melodierna så hade det kanske kallats jazz. Utan Hendersons trollbindande trumpet och Bill Wells hypnotiserande piano hade det säkert varit pop. Nu vet jag inte vad jag ska kalla det men det är vackrare och sorgligare än något jag hört på länge. Jag hade nog tyckt om den där katten.