Blueprints

Få låtar kan ha haft större betydelse för 90-talets brittiska dansmusik än Massive Attacks Unfinished Sympathy. De vemodiga, orkestrala stråkarna, den långsamma rytmen, i gränslandet mellan dub och hip hop, den sorgsna, själfulla sången och de subtila små scratchljuden och samplingarna kom att dominera ljudbilden på åtskilliga skivor efter den. Lyssnar man på Attica Blues debutalbum Blueprints skulle man därför kunna säga att det inte hänt så mycket sedan dess. Denna Londontrios vokala beatkompositionerär uppbyggda av just de beståndsdelar som gjorde Unfinished Sympathy odödlig. Men det krävs inte ett särskilt vant musiköra för att inse att Attica Blues utvecklat den där formeln oändligt långt.Blueprints är ett tumavtryck av verkligheten i London 1997. Den verklighetsom kretsar kring haschdimmiga drum'n'bass-klubbar, tunnelbanegrafitti,hiphop-mixtapes och hundratals söndagseftermiddagar med Herbie Hancock som enda sällskap. Den verklighet jag alltid omfamnar så förbehållslöstefter som jag vet att jag aldrig kommer få ta del av den. Den största behållningen i Attica Blues musik är vokalissan Roba El-Essawy. Det är hon som ger färg åt de raspiga, smutsiga beats som utgör stommen för låtarna. Hon har så enormt mycket engelsk blues i sin röst. Sådan där engelsk blues som hörs i Roni Sizes Heroes, Portisheads Roads och, för alldel, på Massive Attacks båda album. Det finns ögonblick då Roba överskattar sin förmåga att imitera John Coltranes saxofon, men de är försvinnande få, i jämförelse med de stunder då rösten verkligen griper tag (lyssna på REAL expense). Den som längtar efter en ny Unfinished Sympathy, har plötsligt fått 15 nyalåtar att välja bland.