Bonnrock - Nicolai Dunger

Nicolai Dunger kommer in på kvarterskrogen Tulegården, två minuter efter utsatt tid, med andan i halsen, rosiga kinder och ett stort leende. - Förlåt att jag är sen, jag har redan varit och tagit en öl, förklarar han, det är ju så nervöst med intervjuer. Men han ser inte ett dugg nervös ut. Han ser lugn och trygg ut. Och så svensk som folk bara gör i gamla pilsnerfilmer från 40-talet. Den rågblonda kalufsen sticker fram lite under fiskarmössan som han flera dagar tidigare lovat mig att bära som kännetecken. Trots att jag förklarat att jag vet hur han ser ut. I bakgrunden går Lugna Favoriter och strax till höger om mig sitter en äldre man och stirrar intensivt på oss och på bandspelaren på bordet. Nicolai tittar glatt tillbaka. - Jag gillar det här stället. Det ser lite tyskt ut, lite svenskgermanskt. Och så är det samma klientel som går hit hela tiden, säger han på sin lena norrländska och nickar mot ett bord krogvana pensionärer i mitten av lokalen. - De sitter här hela dagarna i stället för att sitta hemma ensamma. Det är väl trevligt? Nicolai Dunger är uppväxt i Piteå där han tillbringade tonåren med att spela fotboll på heltid - för att bli proffs. Vid 20-årsåldern valde han bort fotbollen helt och hållet och fick upp ögonen för andra saker: musik och flickor, säger Nicolai med ett förtjust skratt. Han ser faktiskt ut precis som ett gammalt idrottsproffs. När man hör honom på skiva är det svårt att förstå att det verkligen är han som sjunger. Med sin speciella och lite sluddriga röst låter han flera whiskeyflaskor äldre än sina 31 år och som om han var från New Orleans snarare än Piteå. [B]Men hur kom du in på musik då?[/B] - Det finns en del kreativitet i min familj och genom min bror hörde jag mycket musik även när jag själv mest höll på med fotboll. [B]Hur lärde du dig att spela?[/B] - Jag lärde mig ackorden i skolan och så har jag alltid gillat att sjunga. Min musiklärare sa alltid: "Sjung - du sjunger ju så fint!" härmar han med ett skratt. Så en dag satte jag mig ner med gitarren och gjorde en låt och det var så roligt! [B]Hur lät den?[/B] - Jag skrev visor - ungefär som jag gör i dag fast lite friare. Jag visste ju inte vad jag höll på med utan hittade på egna ackord och så. Nu vet jag ju oftast vad jag gör. [B]Jag minns att det gick rykten för ett par år sedan om att du fått ett beundrarbrev från Will Oldham...[/B] - Ja, det var otroligt. Han är en av få moderna countrymusiker jag verkligen tycker om. Hans Palace Music var ett fantastiskt band! Sedan dess har det blivit många fler brev. Det visar sig att Will Oldham ska försöka släppa First Born Track - en av Nicolais gamla EP-skivor - i USA. First Born Track släpptes aldrig på riktigt i Sverige utan kom bara ut i en promotionupplaga. Det var det första jag hörde av Nicolai och jag hade aldrig hört en svensk artist göra någonting åt det hållet. Det känns inte som någonting man lärt sig i skolan på mellanstadiet. - Musik har med så mycket annat än teknik att göra. Det handlar om vad man vill säga och om hur nära man är sig själv. Det har aldrig varit något problem för mig att skriva musik. Jag har ett par hundra låtar inspelade från det att jag var 18 som inte är släppta. Jag skriver musik hela tiden. [B]Du har precis spelat in två nya skivor...[/B] - Jo, det blev så, ler han. Jag hade så många låtar kvar så jag tänkte man kanske ska spela in en till! Och så gjorde jag det. En lite annorlunda skiva. Det var otroligt roligt! Den plötsliga extra-skivan finansierades med pengar Nicolai fått för att en av hans låtar spelats i en reklamfilm för ett stort bensinbolag. När jag frågar om det mörknar hans blick en smula. Avtalet gjordes med skivbolaget medan Nicolai, som inte kände till det, var ute på turné. [B]Hur reagerar man då?[/B] - Jag blev helt rasande när jag först hörde det, men det hade skett ett missförstånd och vi har rett ut det nu. Jag ville inte ha min musik placerad i ett så kommersiellt sammanhang, för någonting jag inte kan stå för. Men nu är det för sent och pengarna har använts till någonting bra - kanske det bästa jag gjort - så jag är inte ledsen för det längre. [B]Berätta om skivan.[/B] - Vi spelade in hela skivan live, på en helg. Jonas Kullhammar (blås) och Johan Bertling (kontrabasist i Vega) är med och spelar. Och så Tomas Tjärnkvist som jag brukar spela med, samt Jari Haapalainen (från Bear Quartet) på trummor och så jag själv. - Det var fantastiskt roligt! Det blir något särskilt när man inte planerar så mycket. Vad det än gäller - om man reser eller vad man nu gör - så är det ju ofta roligast om man inte har bestämt för mycket innan. [B]Hur låter den då?[/B] - Det som är så speciellt med skivan är väl att den är så blandad. Det är jazz, fusion, rock... Och bonnrock, lägger han till med sitt bredaste Saltkråkanleende.