Bumpy Knuckles

Det är något väldigt bumpigt över Freddie Foxxx. Han till och med kallar sig Bumpy Knuckles för att han är en så hård, skallig och rund rackare. Freddies enda mission i livet är att rappa snickarbrallorna av sina kolleger och en spelning med Gang Starr lyfter inte ordentligt förrän gamle räven röjer in på scenen, krallig och svettig. När DJ Premier rullar igång [I]The Militia[/I] fattar alla i publiken att nu, nu blir det rap-konsert. Men vägen dit var lång. Efter åtskilliga turer med bolagen och ett marginaliserat, tio år gammalt debutalbum producerat av Eric B, och ett andra album som inte ens släpptes, var Freddies enda verkliga merit länge hans vers på Boogie Down Productions sköna [I]Ruff Ruff[/I]. Med en så brokig karriär och med ett så hett temperament som Freddie Foxxx gjort sig känd för, säger det sig självt att han förr eller senare tvunget måste göra en skiva som heter [I]Industry Shakedown[/I]. Att den dessutom kommer som en nästan lika positiv överraskning som Ghostface Killahs [I]Supreme Clientele[/I] gör inte saken sämre. Ett annat överraskande inslag är att rap-veteranen Freddie Foxxx till och med producerar några spår riktigt bra själv. Men eftersom han gjort halva [I]Industry Shakedown[/I] utan hjälp kommer den med en del utfyllnadsstoff. Pete Rock låter desto bättre, inte minst som mannen bakom musiken på schvungfulla [I]Bumpy Knuckles Baby[/I]. Av DJ Premiers huggande bakgrunder låter [I]R.N.S.[/I] som den mest begåvade, vilket är mer än man kan säga om ämnena för en del av Bumpy Knuckles texter. Men det skulle jag aldrig våga säga till hans ansikte.