Café Atlantico

När man ser Cesaria Evora på en scen känner man instinktivt att hon är en kvinna som vet vad hon vill ha, och får det. Samma stolthet och styrka finns också i hennes musik, men det som gör den så fascinerande är att där också finns så mycket naket vemod och ett tropiskt regn av tårar. Hon sjunger om sina rötter på Cap Verde, hon sjunger om livet på barerna, om fallna kvinnor, om sprit som flödar och fester som slutar i elände; men mest sjunger hon om olycklig och omöjlig kärlek. "Om jag hade vetat att unga människor kunde dö, då skulle jag aldrig, aldrig ha älskat någon i denna värld" är ett typiskt budskap i hennes sorgsna Atlantblues, sjungen på en portugisisk dialekt som verkar skapt speciellt för denna avgrundsdjupa melankoli. Hennes röst, honung och vinäger i ljuv förening, är det definitivt. [I]Café Atlantico,[/I] som mycket väl kan vara hennes allra bästa platta någonsin, är musikaliskt ändå en ovanligt ljus och öppen inspelning. Med en instrumentering och rytmik som tänjer på hennes tidigare gränser och med arrangemang som är fulla av ljus, luft och gnistrande, färgrik skönhet. Hon har använt sig av en rad ypperliga arrangörer; framförallt den brasilianske cellisten Jacques Morelenbaum, som skrivit filmmusiken till [I]Central do Brazil[/I] och arbetat med sångaren Caetano Veloso. Han har tagit de ursprungliga inspelningarna, gjorda i södra Frankrike, till Havanna. Där har han med kubanska musiker skapat fantastiska stråk- och blåsinfattningar som uttrycker och understryker all den längtan efter kärlek, sammanhang och gemenskap som finns i Evoras röst. Musiken är som en trygg hamn i en storm, som en famn att vila i, som din allra mest älskade bardisk att luta sig emot.