Carl Thomas

De bästa kärlekslåtarna är de som talar för sig själva. [I]Every Little Bit Hurts[/I] med Brenda Holloway, [I]What'd I Do Wrong[/I] med Betty Harris och [I]She Didn't Know (She Kept On Talking)[/I] med Sandra Phillips. Den senare har i och för sig världshistoriens sorgligaste text, men det hade inte behövts. Det är någonting med ovanstående låtar som gör att tårarna ändå stiger i ögonen, redan med de första tonerna. Kalla det soul eller kalla det kärlek, inte vet jag. Men de känns där det ska kännas. De bästa kärlekslåtarna behöver inte heta saker som [I]Emotional[/I] eller [I]Giving You All My Love[/I]. Det har aldrig varit snyggt att vara för övertydlig. Åtminstone inte när det gäller att smöra. Carl Thomas har helt missat det där. Inte nog med att hans album heter just [I]Emotional[/I], som om han vore rädd att man ska missa att det är en känslomässig platta. Den innehåller dessutom den slickaste formen av honungsdrypande r'n'b. Det här är vad som rätt rått skulle kunna kallas en "knullplatta". Någonting Eddie Murphy skulle sätta på när han vill få Halle Berry i säng i [I]Boomerang[/I], genom att övertyga henne om att han egentligen är en "fin" kille. Carl Thomas växte upp i ghettot, men räddades från att hamna i trubbel av tre saker; skolan, att han höll sig utanför kvarterens gängbildningar och... kyrkan, så klart. Det är lite lustigt att Carl Thomas är just Bad Boys senaste soulhopp. Det finns ingenting farligt över den pojken. Han är bara en ren och skär svärmorsdröm, den värsta sortens sådan.