Carla Bruni

Som nioåring började Carla Bruni spela gitarr. När hon blev lite äldre upptäckte någon hennes kindben och modellkarriären var ett faktum. Rockstjärnor med torra ormskinnsboots svärmade kring henne och förmodligen var hon på poolparty hos shejker i Marrakech med Talitha Getty och Brian Jones. Medan efterfesterna var i full gång tog hon innan hon vaknade varje morgon upp gitarren, spelade och drömde om det hägrande 2000-talet då skulle hon släppa en skiva. Åren gick och vintern 2003 kom hon med [I]Quelqu'un M'a Dit[/I] (Någon har sagt mig). Hon gör omtänksam pop och chic medryckande country som kommer klara sig länge. Både titellåten och [I]Raphael[/I] har starka melodier som förbereder en för [I]Tout Le Monde[/I] där hon lurar på en utfryst gitarr som tycker det är pinigt att vara ensam och just ska till att ertappas. Serge Gainsbourgs [I]Noyée[/I] gör hon mer än rättvis, hellre hennes porösa röst än en karl som sjunger som ost. I [I]L'amour[/I] låter hon typ full, något som den avslutande intensiva enminuts-låten sopar bort minsta spår av. Hela skivan är fylld av ömtålig pop och vill ni se ljudbilden ritar jag naturligtvis trilskande solrosor i Auvers-sur-Oise istället för mackar i Texas, Bob Dylan som glömt gnällbältet hemma, The Be Good Tanyas utan Stars 'N' Stripes och en stor kartong översållad av "Fragile, handle with care"-stickers.