Cassius

Elgitarrer. Cassius andra skiva är full av dom. "We love the guitars, some people are like, I hate guitars!" Jag är en sån människa! "For me it's great, and it sounds good on the track". Nej, det gör det inte. Minns hur elgitarren mot slutet av 70-talet förstörde en massa disco och soul. Men elgitarrerna är inte Cassius största problem. Philippe Zdar och Hubert Blanc-Francart trycker in allt de gillar på en pytteliten CD som kanske inte är större än en decimeter. Det får inte plats! Den svämmar över av elakartad dansmusik vars största mål är att bli en ny [I]Discovery[/I] av Daft Punk. Kraftwerk-pastischen [I]Telephone Love[/I] sopar inte direkt mattan med någonting. [I]Thrilla[/I] med Ghostface Killah är lika hysterisk hiphouse som Missy Elliott och Basement Jaxx bjöd på i [I]4 My People[/I]. Instrumental skulle den inte kännas lika ansträngd. Bara en av de två Leroy Burgess-låtarna känns okej; [I]Under Influence[/I] är också ett av skivans få acceptabla spår. Om man inte räknar med Tiefschwarz-remixen av första singeln [I]The Sound of Violence[/I] förstås. Men den finns å andra sidan bara på tolva. Annars gömmer sig Cassius bakom dova ljud och framförallt mycket ljud. Chockeffekten är inte ens beklämmande, bara töntig. Nästa skiva!