Chelonis R Jones

Chelonis R Jones är den där avvikelsen från normen i europeisk dansmusik som vi lärt oss att automatiskt älska. Vi har MU och vi har Superpitcher, Justus K och de andra Kompakt-dårarna - alllihop Personer till skillnad från den vanliga ansiktslösa, allvarliga tyska dubtechnon. De är lätta att berätta roliga saker om och man kan hitta ingångar till deras musik utan att spendera alla nätter i en bunker i Köln. Men den här gången är det nästan för mycket. Chelonis skriver poesi, har dreads och på hans hemsida finns hundratals oljemålningar. En föreställer en gås och har fått vara skivomslag. En annan heter [I]Psycasso[/I]. Vissa är ganska fina. Chelonis som person känns som något av electrohousens svar på Lenny Kravitz - en svulstig man som tycker sig hålla på med väldigt viktig konst. Han bangar inte på ett lökigt gitarrsolo. [I]Dislocated Genius[/I] kommer liksom bakvägen in i det djupa discosound som bolaget Get Physical har tränat på några år nu. Texterna är precis lika naiva, "nakna" och sorgsna som i den klassiska deephousen från New Yorks nittiotal - en era som Get Physicals husproducenter Booka Shade uppenbarligen gillar. Och även om Chelonis har några fina låtar som är rena kopior av den tiden (speciellt gamla singlarna [I]On & On[/I] och [I]I Don't Know[/I]) så går mycket på [I]Dislocated Genius[/I] mer åt vänster, ner i ett dike. Det är väldigt skönt att många låtar känns som den nya konstiga discons variant av en powerballad. Chelonis kvider om sitt bråddjupa känsloliv medan Booka Shade stökar omkring i bakgrunden. Ingen kommer riktigt på hur man dansar till låtar som [I]Vultures[/I] och [I]The Hair[/I], och vi har ännu en anledning till att tysk techno inte blir tråkig på länge än.