Cinematic Orchestra

Med sitt väldigt väl valda namn tog Cinematic Orchestra mig med en synnerligen lugn storm för några år sedan. Den ambientaste tänkbara folkjazzen spelades in live, på riktiga instrument, efter visioner och instruktioner av huvudpersonen Jason Swinscoe som först efter att tonerna var skapade, plockade fram samplern. Väl redigerad puttrade den fram, i sakta mak, som tonerna ur en intelligentare hiss och målade bilder i urblekt pastell, tydliga nog att göra film av utan vidare inblandning av vare sig manusförfattare eller regissör. Med [I]Everyday[/I] infinner sig ett vanligt problem i filmvärlden, uppföljaren, del 2, lever sällan upp till föregångaren ([I]Gudfadern[/I] undantagen men det här, mina vänner, är ingen Gudfader). Här föder tempot rastlöshet, snarare än ro och när soultanten Fontella "Rescue Me" Bass dessvärre bara i en biroll i sällskap av en överdramatiserande harpa, stämningskapande bas, piano och cymbalfokuserad perkussion har lagt sin gudabenådade, lidande stämma över inledande [I]All That You Are[/I] så börjar man snegla på klockan. Hm, har det bara gått sex minuter och jag vet redan hur den här storyn slutar. Vad ska jag göra nu? Är jag kissnödig? Vore det inte gott med lite popcorn? Tio minuter till passerar och inget tyder på att handlingen tänker röra sig framåt. Huggen i den förvisso mest välslipade sten så rör den sig inte ur fläcken. Nästa gång Fontella Bass visar sig så är det i en scen nästan identisk med den förra och hon ser nästan lite blasé ut själv. "The stars light up my life", säger hon halvhjärtat och jag börjar skruva på mig igen. Spoken word, det var ju en mycket obehaglig vändning. För att fortsätta envisas med filmparalleller så må kameramannen vara världens skickligaste, men om han inte vrider på kameran snart så somnar jag. Eller så här: Vinjetten var i alla fall väldigt tjusig. Men det bästa fanns med redan i trailern. Ja, den hade varit perfekt som en kortfilm. Ni hajar.