C´mon kids

Glöm Wake up, Boo! på en gång. Det har Martin Carr & Co gjort, inser man ganska omedelbart. C´mon kids är något helt annat: ett intensivt, snudd på aggressivt album, som tar avstamp i en dikt av Dylan Thomas, alla vackra förlorares omhuldade huspoet, och sedan låter gitarrerna gå bärsärkagång i en saknadens sorgesång som inte har mycket gemensamt med förra albumets sprakande popfyrverkeri. Grundidén är sympatisk på alla sätt. Tyvärr är slutresultatet dock inte lika bra. I de bästa stunderna går tankarna till Radiohead i god form, men lika ofta låter det som kasserade spår till Everything's alright forever, utan den där lidnerska knäppen som får ordning på alla de trådar bandet slänger ut på jakt efter den perfekta låten. Några gamla fans lär säkert älska det, för att det inte är kommersiellt insmickrande för en sekund. Men merparten lär snabbt inse att Wake up! kortoch gott var ett bättre album.