Contact From the Underworld of Redboy

I år är det 40 år sedan Robbie Robertson spelade in sin första skiva, då som tonårigt gitarrgeni. 40 år - och fortfarande är han hungrigare och mer engagerad än de flesta. Han slutar aldrig söka nya ljud och han slutar aldrig att söka efter starka berättelser. "Everyone has a song, that's how we know who we are" sjunger han i [I]Making a Noise[/I] - och öppnar sedan dörren för andra att vara med och berätta sina sånger. Den mest gripande på [I]Redboy[/I] är utan tvivel [I]Sacrifice[/I], berättelsen om ett av många amerikanska justitiemord på indianbefolkningen, där större delen av texten talas in över en telefonlinje av Leonard Peltier, en livstidsdömd Dakota-indian, direkt från fängelset. Ett effektivt dramaturgiskt grepp, men framför allt en fantastisk låt; utan tvivel den vackraste melodi och det mest suggestiva arrangemang han presterat sedan [I]Somewhere Down the Crazy River[/I] på solodebuten 1987. Indianernas musikarv präglar självklart albumet väldigt starkt, men han tar det hela tiden ett steg vidare, till en form som är starkt influerad av beats och hiphop, men som ändå bara låter som Robbie Robertson. Om någon annan skulle ge sig på att låta Howie B möta Peyote Singers skulle det förmodligen bara bli patetiskt. När Robertson gör det blir det fantastiskt.