Curtains

Det finns musik som man alltid kommer tillbaka till.Vissa artister som man vet alltid finns där när man behöver dem, när alla ens problem blir för stora för att ta itu med. Man behöver bara höra deras röst så blir allt bra igen. Ni vet vilka de är, de där rösterna som helar, läker, tröstar eller åt minstone får en att klara sig genom en sömnlös natt.Billie och Nina, Aretha och Dusty, Marvin och Curtis, Stina och Thomas, Timoch Nick. Och så Stuart, förstås. Stuart Staples i Tindersticks.Alla de nätter jag somnat med Stuart liggandes alldeles bredvid, sjungandesi mitt öra med en svag lukt av whisky från munnen, skulle ha varit outhärdliga utan honom.De senaste veckorna har jag gått hem en timme tidigare varje kväll, baraför att kunna lyssna på Tindersticks Curtains tills jag somnar. Det blir ju så ibland.Saker går totalt fel och medan man promenerar omkring håglöst och tycker att allt är orättvist upptäcker man att man kanske upplever det vackraste som finns.Tindersticks vet allt det där. De vet hur viktigt det är med musik som tröstar och de vet hur man får en ung man eller en gammal pojke att gråta bort allt ont och de vet hurviktigt det är att vara lite rolig emellanåt.Curtains är deras tredje album, det femte om man inkluderar liveskivan som kom 1995 och soundtracket till Claire Denis film Nenette et Boni från ifjol och det låter precis som man väntar sig, precis som man vill att det ska låta. Man vill ju inte att Tindersticks ska förändras, det vore bara besvärligt.Däremot har de utvecklats en smula och blivit ännu en aning bättre på att hantera sina instrument. De lekfulla experiment som debutalbumet innehöll saknas nästan helt här. Låtarna är enklare, mer lättillgängliga kanske rentav mer konventionella men aldrig direkt förutsägbara. Snarare har de på Curtains förfinat sin musik ytterligare, fortsatt söka essensen i det de gör. De behöver inte krångla till det för att man ska höra hur vacker deras musik är. Låtar som Another Night In, Let's Pretendoch Rented Rooms (med en sådan där underbar mexikansk trumpet) är förmodligen bland de mest lättillgängliga de gjort,men samtidigt några av de bästa. I Bearsuit och Dick's Slow Song sänker de både volymen och tempot och blir sådär hjärtskärande vackra som de var i Blood och Jism.Även om Curtains erbjuder några av de enklaste ögonblick Tindersticks skapat, blir den, precis som deras tidigare album, mer fascinerande ju mer man lyssnar på den. Man upptäcker att det där viktiga ordet i en låttext inte var vad man trodde. Man hör nya, diskreta bakgrundsljud. Man fastnarför låtar man inte gillat tidigare. Det är ju någonting alldeles speciellt med de här sex, ynkliga männen från Nottingham. Det finns något hos dem som gör att de kan vända ut och in på hela ens känsloliv. Jag tänker på alla de kvällar då man lommar hem ensam eftersom man bara inte står ut med de där människorna som ändå inte förstår och så ramlar man ihop i en patetisk hög i sängen och kokar över av självömkan och bara måste ha Tindersticks för att överleva. Och så tänker jag på de där kvällarna då hon aldrig hörde av sig.Det finns ju en Tinderstickslåt för varje uteblivet telefonsamtal och detfinns en Tindersticks skiva för varje obesvarad förälskelse.Och så finns det sådana människor som gillar Tinderticks lite för mycketför att låta bli att ta dem på för stort allvar. Efter att ha tillbringat några helger med Curtains har jag nog blivit en av dem.