David Axelrod

I en extraordinär artikelserie i engelska fanzinet Big Daddy Magazine berättas det ingående om kompositören och arrangören David Axelrods liv. När hans karriär började skjuta fart i Kalifornien i slutet av 50-talet hängde han en dag i Leimert Park i västra South Central med arrangörskollegan H.B. Barnum, en liten figur som senare i livet skulle tillskrivas betydande status som mannen bakom storverk av alla från James Brown till Frank Sinatra. När ett gäng chicano-gangsters dök upp på platsen och misstog David Axelrod för en kille de var ute efter blev den trevliga stämningen som förbytt. Nu handlade det bara om att komma därifrån med livet i behåll. Bråk utbröt och i handgemänget knivskars Axelrod i magen - hans kompis Barnum kom till undsättning. Enligt berättelsen inte bara stödde han Axelrod på sina axlar under flykten från parken, utan sänkte också varenda anfallare med en fruktad vänsterkrok. David Axelrod överlevde incidenten, och kunde gå vidare till att spela in fler skivor än han nog själv kan minnas - med altsaxofonisten Cannonball Adderley och sångaren Lou Rawls, för att nämna några. Åtskilligt senare skulle platsen för Axelrods blodsutgjutelse intas av hiphop-gatukonstnärer. Ett inslag blev festerna Project Blowed, där schatteringar av gruppen Freestyle Fellowship kunde ses uppträda. Vid betongfontänen i mitten av parken spelade Dr. Dre in videon till [I]Let Me Ride[/I]. Idag när bilarna rullar utmed Leimert Park Way med Dr. Dres [I]The Next Episode[/I] på sprängvolym, är låtens viktigaste beståndsdel, det arrogant plockande gitarriffet, lånat från en inspelning av David Axelrod. Till detta David Axelrods tolfte soloalbum har han tagit sig tillbaka i tiden till den sävliga instrumentala funkrock som hörs på hans tre första soloskivor på Capitol. Då arbetade David Axelrod med det funkigaste inom basgångar, släpiga trumkomp och stora stråkar, och etablerade Capitol som en etikett för svart musik. När han gick in i studion för att spela in detta självbetitlade album produceras det av ingen mindre än nämnde H.B. Barnum, han med vänsterkroken. Körer inte olika de på Axelrods tolkning av Händels [I]Messias[/I] drabbar samman med storartat soloarbete på strängar och blås från många av de musiker som Axelrod arbetat med sedan urminnes tider. Emedan recensionsexemplaret kom utan någon utförligare information, kan nämnas att solisterna som framfört Axelrods ensligt vindpinade arrangemang i studion i Los Angeles varit alla från saxofonisten Ernie Watts till soulsångaren Willie Tee. Inte någonstans låter David Axelrods musik som slirig jazzfunk. Hans självbetitlade skiva är den sortens ceremoniösa eteriska soulrock ingen annan vågar eller ens har visioner nog att göra, lika oväntat och direkt på knock som H.B. Barnums räddande vänster. I en värld med en ändlig mängd tonarter och med ett ändligt antal återstående dagar kvar i jordelivet, är det här musik av en man som bestämt sig för att göra något suveränt i den ekvationen.