Den sista göteborgskan

Göteborg, det räcker nu. Ge oss Iris, men sen får det vara nog. Ge oss denna 32-åring som i tidningen Sonic satt på en trappa bredvid en kasse från Skivhugget och såg ut som hon timewarpats till Majorna från 60-talets San Fransisco. Vi tar emot henne med öppna armar, men that's it. Vi tar framför allt emot henne för att hon öppnade munnen och sjöng ganska så sanslöst över något som ibland låter som rågubbig 70-talsrock för att i nästa stund låta som en brygga från någon gammal Vaya Con Dios-hit på de två demos jag precis hörde. Jag ringde upp Sveriges framsida för att ta reda på vad Iris egentligen vill oss. Hej Iris, hur retro får man låta egentligen? - Så retro man har lust med, jag tycker inte att det är ett skällsord. Jag tycker det finns en överdriven rädsla för det där med retro. I love retro. Vilka artister influerar dig? - Jag gillar en kraftig output. Lite vräk. Nina Simone har betytt jättemycket. Nancy Wilson, Etta James, Aretha Franklin, Gladys Knight, Gwen McRae, Patti Labelle, Chaka Khan, alla de där. Vilket musikår var det bästa året och varför det? - Jag tror romantiken, slutet av 1800-talet. Jag är otroligt fixerad vid 60-talet som många andra människor. Det hörs ju på musiken att det var mycket idéer i omlopp och sådär. Det är svårt att leva i nutiden också, därmed tycker jag inte att det är så lätt att ta till sig nutidens musik. Jag lyssnar aldrig på radio, jag mår dåligt, jag får kriser, jag blir deprimerad, får lust att slå sönder saker. Jag lever lite i min egen bubbla, jag kollar inte på tv heller. Sen upptäcker jag det som är bra också, men det är kanske inte det där spykommersiella. Vill du att din musik ska spelas på radio? - Det är klart jag vill att det ska spelas på radio, istället för att man ska vräka ut all annan skit.