Dennis Brown

För drygt ett år sedan dog Dennis Brown, "The General". Nu släpps hans allra sista inspelningar, en sorts epilog till en mycket produktiv musikkarriär. Brown var en av Kingstons mest aktiva och likaså respekterade veteraner. Sin barndom tillbringade han i ett trähus på Orange Street (jo, den adressen), och 12 år gammal spelade han in sin första singel [I]No Man Is An Island[/I] på Studio One. Hans första Greatest Hits-samling kom redan 1974. Den har följts av en oändlig radda skivor, rykten från vanligtvis säkra källor talar om ett hundratal sammanlagt, men kvantiteten har aldrig inverkat negativt på kvaliteten. Det sena materialet har förstås stått i skuggan av de skivor han spelade in i mitten av 70-talet med Niney The Observer, men en ny Dennis Brown-skiva har alltid borgat för hörvärdhet. Dennis Brown var en soulsångare av klassiskt snitt, och fortsatte fram till sin död att skapa traditionell melodiös reggae och dancehall, i hans katalog finns få flörtar med modernare jamaicanska stilar. Texterna är inte originella, men Dennis har alltid haft förmågan att sjunga det mest banala på ett övertygande sätt. Själv hävdade han att han enbart sjöng sånt han verkligen menade. "I don't want to sing it and not live it. I must live it." Precis som vanligt blandar han hyllningar till Jah med sofistikerade försök att förföra kvinnor, och [I]Let Me Be The One[/I] visar att han var värdig sin position som mästare i Lovers' rock-facket. Här gör han ett antal original tillsammans med några stilrena covers, bland dem en snygg lågmäld version av Bacharachs [I]What's New Pussycat?[/I], som somliga testosteronstinna walesare borde lyssna in. Avslutande [I]A Song For Dennis[/I] är instrumental, med Dennis skratt inklippt i inledningen och avslutningen. Skivan är en värdig epitaf som avslutas på det sättet som den borde, med ett skratt.