DJ Shadow
Vid det här laget har folk försökt klubba ihjäl Mo' Wax och DJ Shadow i snart sex år. Vapnet har varit ironi. Jag minns särskilt en nidbild i Svenska Dagbladets gamla City-bilaga där "Mo' Wax-Guden" trädde ner från himlen och befallde alla deltagare på en skivmässa att ha rutiga DJ-väskor. Det bekommer mig inte. Min förvissning är att DJ Shadows instrumentala hiphop-album [I]Endtroducing[/I] för Mo' Wax är bland det mest banbrytande hiphop-genren åstadkommit. Men prova att säga det där sista i en skock klubbhoppande mediahyenor utan något ursäktande direkt inpå -- prova att uppriktigt förklara för varför DJ Shadow är kungen för någon som ömmar för Billboard Hot 100 och säger "funken" om fel saker. Själv hade jag aldrig hört DJ Shadow som på pendeln på väg genom västra Bay Area, folktomt och varmt när det borde varit rusning så det måste varit söndag. [I]Endtroducing[/I] pulserade i hörlurarna i takt med de magnifika kullarna utmed rälsen. En upplevelse helt i paritet med det spännande Solesides-framträdandet på gamla Gino i Stockholm. Två tillfällen då mitt begrepp om musik expanderat i big bang-artad takt. DJ Shadow bor idag norr om San Francisco, strax efter Golden Gate i harmoniska Mill Valley. Medan [I]Endtroducing[/I] tog honom ut i världen, är [I]The Private Press[/I] resan tillbaka hem från den mörka sidan av månen. Inte minst -- möjligen blir jag luggad för det här hela sommaren -- men andra albumet [I]The Private Press[/I] har funken i trunken. Hela skivan är processad att låta som 1988. Hade hiphop haft en experimentell avart att tala om då, kunde den nog låtit som [I]The Private Press[/I]. Skivan är ingalunda det funkmedley någon kanske förväntat sig efter mix-skivorna [I]Brainfreeze[/I] och [I]Product Placement[/I]. Den är också lika avvägda delar electro, garagerock och synth. Första låten är mullrande långa kalla acidbeats. [I]Right Thing/GDMFSOB[/I] hinner nätt och jämnt bli electro på vägen från trummaskinssoul, till tvättmaskinssoul, från tvättomaten på ut på gatan där ett burkigt trumkit harvar en kort takt. I [I]Walkie Talkie[/I] slits hiphop-skivor till scratch som jag inte minns att någon annan artist gjort det senaste året. Första singeln [I]Monosylabik[/I] är det snyggaste man kan göra av de fulaste ljuden som omgärdar oss -- jordningsfel och en hoppande CD-Walkman. [I]Mashin on the Motorway[/I] med Lateef är ett lika underhållande kaliforniskt trafikkaos som [I]Falling Down[/I] med Michael Douglas, i ännu farligare och snabbare takt. "And now... Eternity". Vampyrorgel tonar in och avlöses av ett episkt piano som banar vägen in mot skivans ambitiösa crescendo. De två avslutande spåren låter som en femton år gammal rave-show av New Order och Shut Up And Dance. De sista sekunderna av total tystnad efter slutspåret, de innan CD-skivan stannar upp och snurrar sig tillrätta, har sällan känts så prövande.