Donald Fagen

"Det finns inget sexigare än Apokalypsen", resonerar Donald Fagen, och hans tredje soloskiva på 25 år handlar om kärlek, döden och nationellt försvar. Alltså är inte [I]Security Joan[/I], om den sexiga flygplatsväktarens kroppsvisitationer, en gubbig sexism utan ett sätt att diskutera om tryggheten från terrorism är värt George W Bushs integritetskränkningar. Hans liberala och avancerade men strömlinjeformade softrock är fylld av slickade saxofonsolon, laidback elpianon och dämpade trumpeter. De överskickliga musikerna trängs längst bak i salen, eftersom ingen av dem vill störa med sin snygga souliga jazzfunk, utpräglad laidback och effektivt groovy. [I]Bright Nightgown[/I] sträcker ut sig över sju minuter, eftersom Donald Fagen applicerar Duke Ellington-modellen på sin musik - den som påbörjar något får hålla fast vid det och ro det iland. "When you get a groove going, time flies", påstår han, och han har en poäng. Hade han slutat tidigare hade det varit en amputation. Med traditionella rhythm'n'blues-principer, bland annat med en bredbent Curtis Mayfield-gitarr, blir resultatet ibland häpnadsväckande simpelt och popigt, om det inte vore för de obligatoriska solon som är varje jazzmusikers grundlagsskyddade rättighet. Risken med musikermusik som den här är att det blir så slickat, så tillbakalutat och plastikopererad att den mister både kön och liv. Men Donald Fagen håller koncentrationen, och därför är han värd vår koncentration. [I]Skivan släpps den 7 mars.[/I]