Ebeneser

"Sometimes, all you can do is sing gospel music", suckar Gram Parsons i en berömd liveinspelning. När tillvarons frustration blir för stark är det en välsignelse att kunna söka sig till det som är rent, okonstlat och vackert, oavsett ens religiösa övertygelse eller frånvaron av en sådan.Tomas Anderssons debutalbum är en gospelplatta. Inte på grund av hans frikyrkliga bakgrund eller hans förkärlek för teosofiska diskussioner, utan för att den är så ren; så vacker. Det finns en inneboende frid i musiken. Den pockar inte på uppmärksamhet, utan ber försynt om den - och det är fullkomligt logiskt att en låt som [I]Små hål i din röst[/I] byggs upp med tassande steg och svepande bränningar - och att sången kommer in först efter tre och en halv minut. Han gör gärna så; månar om atmosfären och ser till att lyssnaren befinner sig i rätt sinnesstämning innan han börjar tala till oss - en metodik som är snudd på utrotningshotad i dagens musikklimat. Men Tomas Andersson har inte mycket med det som betraktas som modern musik att göra. De musikaliska bäringarna tas istället ut med äldre kartor som hjälp: Nick Drake för orosmolnen, Mark Eitzel för de väl valda orden, Blue Nile för klangen och dynamiken - och naturligtvis Jackson Browne för mjukheten. Det överlägset bästa spåret är dock det där han även lånar sättet att skriva texter från Jackson Browne. I flera fall är han aningen svävande i sina fraser, men i [I]Hemma nu[/I] blir han precis så exakt och detaljrik som Browne var på sina tidiga skivor - och släpper oss därmed automatiskt också närmare in på livet. Jag är rätt övertygad om att de flesta recensioner av [I]Ebeneser[/I] kommer att kretsa kring Tomas Anderssons bakgrund som kulturskribent; det hör trots allt inte till vanligheterna med en svensk artist som diskuterat moderna utopier med Lars Norén och som i sina texter droppar subtila referenser till svenska 1900-talspoeter. Den kulturella bildningen i popvärlden brukar ligga på en något annan nivå. Men det vore ledsamt om det bara snackades om hans hjärna. Det som gör [I]Ebeneser[/I] så speciell är ju något annat: hjärna och hjärta i samspel.