End Serenading

En av de yttringar som vuxit sig allt större det senaste året inom rockmusiken är det som bäst kan beskrivas som en blandning av emo-core och minimalism. Känslosamma utbrott briserande mitt i en lågmäld, nästan ursäktande och släpande melodi, där sången emellanåt är av underordnad betydelse. Amerikanska Sunny Day Real Estate och Karate är två av föregångsbanden. Bedhead är ett av de bästa jag har hört i år. Även skotska Mogwai ligger nära till hands att inkludera i denna samling, men ändå inte. Deras musik är än mer autistisk när den ligger lågt och slår än hårdare när den öppnar sig. Mineral befinner sig definitivt närmare sina landsmän än Mogwai, samtidigt som de inte låter lika mogadondopade som Bedhead. Gitarrerna larmar på bra emellanåt och sången bereds mycket plats, vilket fungerar alldeles utmärkt då känslan av frustration och vanmakt är väldigt påtaglig i låtarna. Detta är ingen lättillgänglig genre. För ett ovant öra framstår det till en början som ett ganska statiskt och navelskådande harvande. Men tar man sig tid och låter musiken sjunka in hittar man vacker musik fylld av uttryck som tilltalar själen när vankelmodet regerar i kroppen.