Enter: Barnkammaren

På en av de många livebootlegs med Wu Tang Clan som cirkulerat de senaste åren håller Ol' Dirty Bastard ett synnerligen underhållande tal. Han beklagar sig över hur de ryckt honom ur sängen, "fuckin butt naked", för att ta honom till spelningen där han inte ens vill vara. Han som precis skulle få sig ett ligg. Smutskastningen av skivbolagen fortsätter; han tycker att de är för jävliga. När man kommer till skivbolagen vill de att man ska rimma, sen ska man ha en hook, sen ska man rimma. Skitsamma, tycker Ol' Dirty Bastard, som kärnfullt avrundar med att den breda vita publiken kommer gilla det ändå, "cause white people like anything a nigga do". Det hela är talande på flera vis. Det visar dels hur Ol' Dirty Bastard sakta omdefinierat sitt artistskap till att handla mindre om att vara en kontroversiell musiker, utan mer om att vara en kontroversiell person. Detta dessutom på ett självdestruktivt vis, vilket försatt honom i mer rättsdravel än en genomsnittlig rap-karriär borde klara av. Vad gäller skivbolaget Elektras krav -- måhända kan de tyckts varit högt ställda, med önskemål om hook och allt (Elektra är i själva verket ökända för sin udda policyutövning mot hiphopartister, men samarbetet gav trots allt två väldigt olika och väldigt bra album). När Ol' Dirty Bastard efter att ha brutit med Elektra och nu landat ett gissningsvis mer kravlöst kontrakt på ett independentbolag verkar ingen längre säga åt honom att göra vare sig refränger eller hookar. Den här skivan är heller inte gjord för att förstärka hans position som media-darling bland de vita proffstyckare som tycker (vet) att klanen är bäst när de kommer korrekt med certifierade Wu-bangers som Uzi (Pinky Ring)

. Till övervägande del är detta en en ogenomtränglig vägg av plastljud, långt ifrån förra skivans sparsmakade Neptunes-bounce och RZAs smakfulla produktioner. Gästartisterna är fler och sämre -- E-40, C-Murder och Too Short är alla välbekanta festförstörare vid det här laget. Det är sorgligt att Ol' Dirty Bastards solokarriär tvunget skulle ta såhär platta proportioner. Om ni ursäktar mig, men nu har jag en skiva med Richard Pryor att lyssna på.