Etienne de Crécy

Fransk house har aldrig någonsin kunnat nudda den amerikanska. Motorbass första album var djupt och bra, och Daft Punks hitlåtar har varit en glädjekälla, men smutsen och passionen har alltid saknats. Musiken blir aldrig riktig soul, blues, jazz för verkliga människor utan har lämpat sig bättre för dataspel, reklam och alla andra sammanhang där ytan är det enda som spelar någon roll. Nu betyder inte det att fransk house är värdelös. Visst kan den inspirera till och med sina inspirationskällor. Samtliga amerikanska producenter lånade väl ett öra åt [I]Music Sounds Better With You[/I], och visst kan den skinande blanka franska versionen av house få lyssnaren att känna sig fantastiskt modern, då den mer framgångsrikt än någon annan musikstil har lyckats med technopionjärernas ambition att klippa av tråden till historien för att kunna lyfta mot nya höjder. Men oftast räcker inte substansen till för att fylla ut den snygga förpackningen och ett helt album blir som godis till middag. Gilb'R och I:Cube har gjort sig varsitt namn på egna håll och i Chateau Flight slår de sig samman och ser till att variera sina rytmer maximalt. Men ingenting med hela projektet som är skivan [I]Puzzle[/I] verkar särskilt genomtänkt. Låttitlarna är knasiga, ett tecknat marscherande brassband från förr pryder omslaget, eller är det kanske bilden på ett svävande betongblock/von Anka-kassaskåp som är framsidan? Det här illustrerar verkligen skillnaden mellan den svarta och den vita housemusiken. Moodymann minns gudstjänsterna i en liten kyrka, han är på rymmen från snuten, han gillar solsken och jazz och han säger det rakt ut. Gilb'R och I:Cube däremot, garderar sig med en titel som [I]Bizzare[/I] som om det skulle förklara titlar som [I]Camping Jazz[/I] och [I]Auto Power[/I]. Alla har väl något att vara arga, ledsna eller glada över så varför kan inte alla musiker, även från Europa, se till att varje release som bär deras namn även bär på en historia värd att berätta. Även om det är instrumentalmusik så säger titlar och omslag något om vad som försiggår i kompositörernas huvud, och dem som tänker på camping-jazz vill jag inte lyssna på. Etienne de Crécy, känd bland annat från ovannämnda Motorbass, har bättre koll på vad han håller på med. Hans soloalbum [I]Tempovision[/I] kanske inte kommer att förändra klubbmusiken i vare sig den ena eller andra riktningen, men snubben har soul, och han fyller varje spår med bluesröster som för berättelsen framåt. Nog känns [I]Tempovision[/I] fransk alltid - allt låter blänkande rent - men på ett positivt sätt. Precis som den bästa technon visar den att när vi trodde att vi hade frigjort oss totalt från våra rötter så tränger de igenom som slagen från ett hjärta, som vägrar sluta bulta långt därinne.