Faint Sounds of Shoveled Earth

Trend -98: hårt rockande unga män som mognat och fattat att den bästa musiken alltid är den spröda och med lyssnaren lågmält, varsamt kommunicerande. Vi behöver inte uppehålla oss vid tröttsamt namnsläppande utan istället glädja oss över att det finns så många riktigt bra singer/songwriters i Sverige som det gör idag. David Sandström är en av dem. Han återfanns tidigare i prettoveganerna Refused (som för övrigt slog knut på sig själva i skitnödighet när de skickade ut sin splittringsansökan till pressen.), ett band som inte gjort sig kända för att spela ballader. Här har David spelat in en platta fylld med sparsmakat vackra melodier, som gjorda för vinterhalvårets mörker och alienering. Själv säger han att spelade in den för att hans mamma för en gångs skull skulle förstå honom och hans uttryck. Plattan har varit klar ett bra tag och funnits ute i USA sedan i somras. När den nu släpps på hemmaplan blir det utan några som helst åhävor. Sandströms ambition är att hålla det hela på en högst anonym nivå. Tråkigt om detta betyder att den här plattan går alla älskare av bra, tyst musik spårlöst förbi, eftersom det faktiskt i många stycken är en kanonplatta. Det känns säreget, sorgset och väldigt svårplacerat. Synnerligen imponerande.