Fluff

Vissa minns var de var när Palme mördades och skotten på Stureplan föll. Själv minns jag allt från tillfället när jag hörde Atomic Swing första gången: en förhandskopia av Panicburg City i Traste LindénsSommar-program, långt innan debutalbumet kommit ut. Så omedelbar var popkraften, så slätstruket var resten av radioutbudet. Då. I dag är allt annorlunda, både när det gäller den svenska musikscenen och när det gäller Niklas Frisks förmåga att skriva klassiska instant-pop-hits. På Fluff finns ingen Stone Me Into the Groove eller Smile. Men den som lyssnar med mer än ett öra inser snart att här finns något annat - något som kanske är det tydligaste varumärket för svensk 30-någonting-pop i dag. Precis som The Wannadies och This Perfect Day har Atomic Swing lyckats hantera det faktum att de inte är "young and stupid" längre (för att låna en titel från TPDs utmärkta nya album). Nu gör de musik med karaktär och enoch annan klädsam musikalisk rynka - med låtar som stegvis småpratar sig till en plats i folks hjärta snarare än den blixtrande förförelsetekniken från debuten. De stadiga riffen finns där fortfarande och ekar Stones och Free, men de balanseras snyggt av mer långsamt suggestiva saker somStraight Forever och Waiting On a Train, med hyperelegant StanRidgway-blås. Jag har umgåtts ganska länge med Fluff och är, efter en viss initialtvekan, i dag helt säker på att jag kommer att umgås med den länge till. Föregångaren, den färglösa Bossanova Swap Meet, vet jag inte ens var jag har i dag. Det säger väl det mesta?