Forever

Jag har alltid haft ett gott öga till Puff Daddy. Herregud, har man en gång sett honom dansa är det svårt att ha något annat. Här har vi en kille som nosar James Brown i hasorna när det gäller att slänga sig med avancerade danssteg. Dessutom är det lite Will Smith över Puff Daddy och jag gillar Will. Precis som Will Smith har Puffy alltid varit medveten om att han inte är något vidare på att rappa, men han vet också att han är en jäkel på att svänga ihop hitlåtar. Både till sig själv och andra. Och han har alltid varit kompromisslös på det sätt att han aldrig brytt sig om all den kritik han fått för att han säljer sig. Han hävdar istället att hans hits är en dörröppnare för andra svarta artister. Kanske har Puff Daddy slutligen fallit för kritiken, för partylåtarna med catchy refränger är lyser med sin frånvaro på [I]Forever[/I]. [I]I'll Do This For You[/I] med handklapp och tjejkörer på refrängen är ett undantag. Åttiotalsdoftande [I]Do You Like It...Do You Want It[/I] likaså. Jag har börjat gilla singeln [I]P.E. 2000[/I] jättemycket och visst finns det ett par till starka låtar på skivan. Men Puffy har tappat den sorglöshet som till exempel Pras har när han bjuder upp till dans. Plötsligt känns det som om det finns ett nyfött behov av att vara lika på riktigt som bäste kompisen Biggie Smalls var. Så han inleder sitt verk med ett hyllningstal till Gud. Han citerar Shakespeare och håller små föreläsningar om att pengar inte betyder någonting. Han undviker de mest uppenbara samplingarna (förutom när han i [I]Satisfy[/I] samplar Club Noveau-låten som utgjorde Luniz gamla hit [I]I Got Five On It[/I]) och undrar uppgivet om någon egentligen förstår honom. Visst har Puff Daddy alltid haft ett smygpretentiöst drag, men han borde koncentrera sig på att spotta ur sig lysande hitsinglar och lämna resten åt någon annan. Jag har inget behov av att höra Puffy predika. För mig räcker det att få se honom dansa in i solnedgången. Då är jag nöjd.