Funk Spectrum III

I den ljusskygga nisch musikälskare med en passion för gammaldags funkmusik talas det vitt och brett om en kille som heter Egon. De som vet säger att Egon vet allt som finns att veta om funk, trots att han inte är mycket äldre än tjugo. Bland annat har denne Egon gjort en reissue på en på alla vis okänd gammal grupp kallad Highlighters, en återutgåva som släpps på Peanut Butter Wolfs hiphop-etikett Stones Throw. Den kunde ha blivit nästan ganska tråkig. Den kunde ha blivit [I]Funk Spectrum III[/I], en funksamling sammanställd av den jazzfunkiga hiphoppens pionjär Pete Rock och den notoriske funksingelsamlaren Keb Darge. Fast med Egon blir återutgåvan på Higlighters inte alls så, av den enkla anledningen att Egon faktiskt bryr sig. Egon bryr sig så mycket om Highlighters att han roddar världens mest omsorgsfulla och snygga förpackning och fyller den med all info som finns att få tag på om gruppen, allt för att stilla nytillkomna lyssnares nyfikenhet. En omsorgsfullt gjord funkåterutgåva gör halva skillnaden. Det ska räcka med att köpa skivan -- vilken novis som helst ska kunna få reda vilka Highlighters var och hur det kom sig att de spelade in skrammelfunkmonstret [I]Funky 16 Corners[/I]. Det står ju där på skivan för att unge Egon brydde sig tillräckligt för att plita dit det. Jag har försökt prata funk en gång med Pete Rock. Det var helt omöjligt. Han sa knappt ett knyst, och såg helt oberörd ut när trummorna från Mountains liveversion av [I]Long Red[/I] och Tom Scotts [I]Honeysuckle Breeze[/I] fördes på tal. Jag ville veta allt om vilken relation han hade till musiken, men Pete Rock ville nog bara gå och lägga sig. Frågan är om han egentligen längre bryr sig, kanske hade han helt enkelt hunnit bli för gammal? På [I]Funk Spectrum III[/I] står det nämligen ingenting roligt alls. Keb Darge, världens bittraste skivnörd, skriver sida upp och ner om sin egen förträfflighet och hur exklusiva och dyra hans feta funkskivor är. Det spelar liksom ingen roll, det hade varit mer intressant att läsa några rader av Pete Rock. Fast han yppar inte ett ord om sina val. I stället skriver Keb Darge att Bambataa spelade Grand Funk Railroad, medan det nog hade varit betydligt mer skoj att höra vad Pete Rock tyckte om sättet låtens utomordentliga gnälliga gitarr samplades till Masta Aces [I]Music Man[/I]. Eller att Lou Courtneys [I]Hey Joyce[/I] är med på DJ Shadows och Cut Chemists misxskiva [I]Brainfreeze[/I].0 Vad handlar samlingen om? Vilka var gruppen Bad Medicine nu igen? [I]Prelude to Say Brother[/I] med The Stark Reality, sen då -- är den tagen från den av Large Professor och Q-Tip favoriserade barnskivan med Hoagy Carmichael & The Stark Reality? Få vet, Pete Rock är en av dem, det var mest därför jag köpte [I]Funk Spectrum III[/I]. Utifrån de förhoppningarna blev skivan en besvikelse. Det spelar knappt någon roll hur fet funken blir, för Pete Rock säger inte ett ord. Han vill bara gå och lägga sig.