G-Unit

50 Cent använder egentligen sällan mer än två-tre toner i sina melodier men ingen annan skriver just nu lika klistriga refränger som honom. [I]Get Rich Or Die Tryin'[/I] var på samma gång Mobb Deep-långsamt, Hollywood-bombastiskt och Ramones-catchy. På hiphopklubbarna har ingen skiva haft så många spår, de allra flesta inte ens singlar, som fått dansgolvet att explodera, sedan Dr Dres 2001. Man kanske kan säga att det handlar om Dres produktioner eller Eminems draghjälp eller 50:s skotthål. Själv tror jag att det framförallt handlar om hans refrängmelodier, om 50 någonsin tröttnar på hiphop kan han börja skriva hits åt Britney och Kylie istället. Efter ett år av att ha skrikit "G-G-G-G-G-G-Unit" minst tio gånger i veckan varje gång [I]If I Can't[/I], [I]P.I.M.P.[/I] eller någon av de andra 50-hitsen spelats börjar det dock infinnas en viss mättnadskänsla. Vilket gör att G-Unit-albumet [I]Beg for Mercy[/I] inte väcker samma känslostormar trots att det bara är ännu mer av det goda, mitt 50 Cent-år nådde sitt klimax när jag och tusentals andra kids pekade finger i takt under konserten på Hovet i höst. Lloyd Banks, Young Buck och den fängslade Tony Yayo flankerar 50 men det känns bara som en lite mindre påkostad, genomarbetad och engagerande soloskiva.